sagor & fabler

Det där stora, avgörande beskedet närmar sig med stormsteg. Ena stunden vill jag att det ska komma nu på en gång, medan jag i den andra mest önskar att det kunde vänta några månader till. Sjukt skrämmande är vad det är och inget annat. I det där beskedet kommer inte bara min framtida sysselsättning att finnas, utan också boendeort, umgängeskrets och väldigt mycket annat. Väldigt mycket kommer att bli bra, om jag kommer in. Samtidigt kommer jag vara tvungen att avstå från fina delar av livet. Som häst. Och närhet till storfamiljen. I och för sig har jag varit beredd på de uppoffringarna och hästen är, som de flesta vet, till salu sedan länge. Ändå kan jag inte låta bli att bli lite ledsen. Att livet ter sig så att man måste välja bort viktiga saker i sitt liv för att kunna fullfölja andra drömmar. Som att bli socionom.

Egentligen kan jag säkert klämma in hästar även i studentlivet, men det blir betydligt svårare än vad det var i gymnasiet, när jag bodde på en gård. I annat fall får jag hitta en ny hobby. Typ knyppla. Fast det där med handarbete är inte min grej. I synnerhet inte när det är tråd eller garn inblandat, vilket märktes när mamma försökte lära mig sticka förra vintern. Så kanske är det bäst att åtminstone fortsätta på djurlinjen. En katt exempelvis.

Tiden kan göra så mycket med ens visioner. När jag var femton skulle jag till exempel ha massvis med barn. Helst på en gång. Idag har jag kommit till insikt med att jag inte vill ha egna barn. Andra får gärna skaffa barn, men jag tänker inte göra det. Och till det beslutet finns många, många överanalyserade och genomtänka argument. Det främsta är kanske att jag inte vill leva i ett helt monogamt förhållande, gifta mig och leva i en familj så som vi ser familjer idag. Skulle jag skaffa barn och gifta mig, så skulle jag binda mig till människor och jag tror på att det finns så mycket människor där ute i världen som behöver hjälp, att jag inte kan låta bli att hjälpa dem. Då kan jag inte heller binda mig till specifika personer, eftersom jag vill kunna arbeta utan att såra människor på grund av att jag väljer mitt yrke i första hand. Och ska man hjälpa folk i sitt yrke, då måste man sätta sitt yrke i första rummet. Och det bevisar väl bara att det är så det fungerar: Något måste väljas bort, för att något annat ska kunna genomföras.

När beskedet kommer, kan jag börja fundera på hur jag ska förvärva min tid igen. Då kan jag börja planera. Skapa visioner. Drömma, igen.

Som jag nämnde åkte mitt hår av igår. Kvar blev en tolv millimeter lång stubb och en väldigt klad Cajsa. Det finns, som jag ser det, inte några större nackdelar med att raka av sig håret. Jag kan exempelvis berätta att rakat hår:
1. Är lättskött. Och då pratar vi om väldigt lättskött.
2. Kräver obefintliga förebedelser framför spegeln.
3. Är miljövänligt, eftersom det knappast behöver tvättas.
4. Oftast inte kräver smink, eftersom folk fortfarande har såpass mycket fördomar att de inte förväntar sig att en tjej med rakat hår ska ha smink på sig.
5. Ger asbra hårkvalla när håret får växa ut från scratch.

Däremot får man leva med att folk stirrar. Fast det gör väl människor ändå, i alla fall om man på något sätt sticker ut. Typ är tjej som hånglar med annan tjej. Eller bara har kängor eller en blå halsduk. Så det är väl småpotatis i jämförelse. I det stora hela, vilket är ett väldigt bra perspektiv att se saker och ting ur, så är rakat hår väldigt bra hår.

Vintern är underskattad i det här landet. Folk pratar om hur bra sommaren är, hur varmt och mysigt det är under andra halvåret och glömmer liksom bort att ta vara på det som är nu. Jag ogillar sommaren, om vi ska vara rent vädermässiga. Eller kanske temperaturmässiga, för solen tycker jag ändå väldigt mycket om. I alla fall: 25 grader varmt är inte min kopp te. Inte alls, faktiskt. Jag kan inte med värme och inte min kropp heller. Att vara varm är ett otyg och det går som inte att göra något åt eländet heller. Klä av sig kan man inte göra och luften står allt som oftast stilla. Det är varmt på bussar, i lägenheten och över allt. Det är varmt hela tiden, även på natten. Dessutom är alla mäniskor varma. Svettiga och varma. Usch. Nej, tacka vet jag vintern. Kallt, klar luft och aldrig varmt. Klä på sig kan man göra hur mycket som helst och bara man inte står still för länge så blir man aldrig för kall. Det är så det ska vara. Dessutom är det fint. Och vore det inte för vintern, skulle ni andra sommardyrkare aldrig uppskatta andra halvåret så mycket som ni gör. Så prata inte skit, ok?

Idag (igår) var det första advent och jag rakade av mig håret igen. Alltihop. Mamma var en lycklig mamma som fick äran och nu sitter jag med tolv millimeters stubb i en för stor tröja och längtar. Fina människor har varit här och däribland Gry, som genomled en dålig film med mig för en stund sedan. Vi kände att en dålig film är precis vad man behöver ibland. I alla fall i goda vänners lag. Dessutom har jag bakat massvis med lussebullar och pepparkakor. Nu känner jag mig som en deg. God natt.

Min vän Millan ringde nyss. Hon är en mycket klok människa. En envis, stark och fin mäniska. Vi pratade om sådana saker man behöver prata om ibland. Om väder och vind; krämpor, idioter och dålig sjukvård. Hon påminner mig alltid om att ingenting kommer av sig självt. Ingenting kan vi ta förgivet. Vi måste få saker att hända, annars händer inget. Annars blir man en amöba.

På mitt skrivbord finns det väldigt många pennor. Och block, väldigt många block. Kalendrar Post it-lappar. Frimärken. I min garderob står en skrivmaskin också. Under bordet finns lådor med papper. Allt finns. Men jag är feg. Jag är rädd för att förstöra vita, orörda ytor. Rädd för att det inte ska bli fint. Att det inte ska låta bra, klinga fint i folks öron. Därför ligger allt det där kvar. Stilla. Och hur mycket det än kliar i mina fingrar så kommer jag mig inte för att förvandla dem.

Imorgon ska ni få en överraskning.

Kravlar tillbaka till verkligheten. Långsamt, men ändå ett kravlande. Mamma sa alltid att jag skulle skynda långsamt förut och det är väl precis vad jag gör. Låter de här två resterande veckorna av ovisshet kräla i stillhet. Vill försöka hitta saker att bli glad av. Saker som känns bra. Då är det lättare att inte oroa sig. För jag oroar mig rätt så mycket. Speciellt inför det här. Då är det bra att Gry finns och snö och bakning och fina böcker och stora muggar. Och jul. Om jag fokuserar mest på allt det där, så ter sig inte framtiden så skrämmande.

Det värsta är kanske att ställa in sig på ett visst resultat. Eller, att det ska bli på ett visst sätt. Jag har i min sinnesförvirring självklart planerat för att jag ska komma in på GU och kunna flytta ner till våren. Och vill liksom inte komma in någon annan stans. Och har jag bestämt mig för det, då är jag svår att rubba. Därför kommer det bli en väldigt lång rutschkana rakt neråt, om jag inte kommer in. Det är ju jättedumt, eftersom chansen att jag kommer in inte är så stor. Ibland önskar jag att jag kunde sluta överanalyser och överplanera. Då skulle sådana här saker inte vara någon ko på isen.

I slutändan finns det i alla fall inget jag kan göra åt saken. Det är bara att vänta. Kravla. Och vänta. Försöka undvika ämnet och hänga upp stjärnor i fönstren istället. Göra pepparkaksdeg och sånt. Låta bli att röra vid saker som river upp och drar ner, helt enkelt.

Man är inte alltid förberedd. Man är oftast inte förberedd alls. Man tror att man ska klara allt. För det är så man är. Det är så man ska vara. Man ska vara ordentlig. Otrasig. Stabil. Ändå är man inte det. Ändå måste man fly. Springa iväg och gömma sig. Och mitt i allt det där försöker man hålla ihop sig själv. Man lyckas inte. Man misslyckas. Man förstår inte. Man förstår inte själv, heller. Det regnar glåpord genom huvudet när man inte längre kan vara den som alla tror att man ska vara. Det regnar självhat och besvikelse. Därför skriver man inte här så mycket. Därför sover man inte om natten. Därför blåser ilskna vindar i örat och man kan inte längre höra sig själv andas.

Efter en hel dag med SJ sitter jag nu i iskalla Hökbäck. Tåget var försenat 90 minuter och sen kom det inte alls, så vi fick åka till Gävle, vänta 45 minuter på ersättningsbuss och sedan åka buss upp till Östersund. Och komma fram fyra timmar för sent. Jag var inte glad. Kanske mest för att min kropp vägrar sova och därför enbart hade försett sig med två timmars sömn inför resan. Kalas, helt enkelt. Nu är jag trött. Och det skaver ett skav. Inte renskav, bara skav. God natt.

Behöver snart köpa ett nytt lass med böcker. De jag köpte förra månaden är inom kort slutlästa och jag tror att december kommer kräva en del bra böcker för att inte gå i baklås. Vilken tur att Adlibris finns då! Där kan man nämligen tjyvläsa i ganska många av böckerna och det är kalas när man, som jag, har svårt att bestämma sig för vilka böcker som är värda att köpa hem. Och när man inte har råd att köpa de böcker man faktiskt skulle vilja ha.

Terry Pratchetts "Makalöse Maurice" har jag läst en gång, för säkert fyra år sedan och det är utan tvekan en av mina favoritböcker. Det finns inte mycket som går upp mot sådan sarkasm. Helt galet bra. Gunnar Ardelius är också en favorit och hans "Jag behöver dig mer än jag älskar dig..." har jag nog läst ett par gånger för mycket. Men den är fortfarande bra. Därför har jag, inte helt obefogat, skyhöga förväntningar på "Bara kärlek kan krossa ditt hjärta". Jag har i och för sig alltid höga förväntningar på böcker.

Och ja, jag har en faiblesse för ungdomsromaner. Gry brukar sticka upp näsan i dem när jag läser och kommentera det stora typsnittet, radavståndet och att varje sida består av ganska lite text och väldigt mycket marginaler. Jag brukar inte bry mig om henne, för hon har bara inte fattat grejen med trasiga tonårssjälar och olycklig kärlek, intriger och blåögdhet. Det är grejer, vill jag lova. Speciellt nu, när man ska föreställa vuxen. Några som jag bara inte kan låta bli att tipsa er om är självklart Katarina von Bredows "Räcker det om jag älskar dig?", Sofia Nordins nya "Det händer nu", "Zebraflickan" av Sofia Åkerman samt "Du och jag, Marie Curie" av Annika Ruth Persson. För att bara nämna några.

En bok jag däremot blev väldigt besviken på är "I det här trädet" av Katarina Kieri och Per Nilsson, som jag köpte senast. Det var verkligen en sådan bok jag hade hoppats på jättelänge, men som visade sig vara väldigt tråkig. Eller, handlingen var kanske egentligen fin, men språket var både långtråkigt och segt. Det måste vara lite action, vafan! Sen klarar jag inte av när böcker är dåligt korrekturlästa och innehåller stavfel. Isch. Nu blev det här ett sjukt långt inlägg om böcker, det var kanske inte riktigt planerat. Men varsågoda.

Idag är det en Earl Grey med citrondag. Det är också en dålig hårdag. Inte för att man kan ha en bra hårdag när håret ser ut som ett fågelbo (med tillhörande utväxt). Tur då att jag 1. hade citroner hemma och 2. bara ska träffa Tamme och Moderskeppet idag. Imorgon måste jag dock göra något seriöst med håret, för då ska jag åka tåg. På tåget upp till Östersund är det alltid fullt med folk. Jag förstår inte vad folk ska dit och göra? Det är väl ingen världsmetropol direkt, om än en väldigt fin stad. Fast jag hade nog inte tyckt att den var fin om jag inte hade rent sentimentala komplingar till den. Typ hade bott där i tre år. Typ träffat fina människor där. Typ älskat fjällen. Då hade den nog fortsatt vara en diffus prick högt upp i norrland någonstans. Nu blev det lyckligtvis inte så. Därför åker jag dit igen imorgon och agerar stalledräng ett tag. Sen åker jag till Vemhån och hälsar på världens finaste Julia i några dagar. (Den sistnämnda informationen var nog huvudsakligen till de följare som mest följer för att ha stenkoll, typ Tora). Och så kan jag avslöja att jag åker till Öland också. Sen i december. Andra veckan, ungefär. (Den informationen var däremot riktad till Anna, Carro och Jenny). Sen är det jul!!!11

Det här och te är liksom allt man behöver.

Det är alltid lika spännande att vakna och upptäcka att jag visst gjorde en ny header i natt. I sömnpillerruset. Helt fantastiskt. Tyvärr måste den sitta kvar ett litet tag till, för just nu behöver jag verkligen packa. Åker imorgon. Ska upp halv sju. Det är OMÄNSKLIGT. Men, vad gör man inte? Hoppas att Malin kommer ihåg att det är just imorgon jag kommer, så jag har skjuts. Annars blir det tungt. Mina väskor brukar bli tunga. Jag har alltid halva bohaget med mig, för säkerhets skull. Vet ju aldrig vad som kan behövas. Ytterligare ett dåligt drag jag har. Vet inte hur jag ska klara av att backpacka i Indien dock. Känns jobbigt med en liten ryggsäck.

Men vafan, packa var det. Pisk.

Ids inte. Jävla ovärd bajsdag. Först sover jag för länge, sen avbokas klipptiden så håret kommer förbli oklippt och med massiv utväxt i två veckor till, sen fuckar sig andra saker som jag inte tänker ta upp här, men som ändå gör den här dagen till en kukdag och jag har ingen lust. Borde tremiljoner saker, men allting har en tendens att gå ur led när jag minst behöver det. Jag går i ide.

Har ätit sjuka mängder ärtsoppa. Och Marabou vintervit. Åh, mamma får gärna fylla år oftare om hon vill. Helt galet. Och jag fick känna lillkotten sparka! Inte bara se, utan verkligen KÄNNA när den gjorde sina ninjamoves! Började nästan gråta, så blödig är jag inför det där lilla livet. För mig är det nästan helt ofattbart att jag ska bli faster och att det ska växa upp en ny liten människa i min närhet. En liten kotte som jag kommer vara faster till. Barn är inte min starka sida i vanliga fall, men när det är syskonbarn kan jag inte låta bli. Åh! Blir alldeles glad. Faster Cajsa, hur jävla coolt låter inte det? Så jävla coolt. Jag ska lära lillkotten allt jag kan! Allt.

Räknade för första gången min kära tesamling. Reslutatet? 33 sorter. Övervägande svarta, men med tydliga inslag av röda och även en del gröna. Inga vita, inget rökt. Det sistnämnda är något som aldrig kommer över min tröskel. Kan inte med det. Ville bara nämna det, ja.

Sex kilometer och väldigt många liter svett senare. Det är skönt att vara medvetet otränad, då tror alla att man sprungit ett marathonlopp och helt enkelt bara chillar av när de ser en komma stånkandes längs vattnet. Det de inte vet, lider de heller inte av. Alla de andra. Alla de i dyra joggingdressar och rumpskor. De får glo bäst de vill, bara jag får gå ifred så är jag nöjd. Råkade dock stånka rakt in i rusningen till Vickan och Daniels stora inflyttningsjippo, som media ordnat så fint åt dem. Ja, det är inte alla som bor granne med knugligheter. Royale with cheese. Det var fotografer och barnvagnar och turistbussar. Mindre trevligt med folkmassor när kinderna blossar i en ocharmig rosaröd nyans och ens gångstil kan liknas mer vid en gorillas än en människas. Men jag menar, deras magsår om de vill kolla in mig i slitna mjukisbrallor istället för att hälsa turturduvorna välkomna hem till Royal Haga. Fast jag förstår dem. Cajsa-knugligheter: 1-0.

Att sova till elva gör inte att man känner sig mer utvilad. Snarare mer som... Mos. Mos! Min vän Cami har OS-guld i att säga "mos!". Ni skulle höra henne. Då blir man alltid glad. Själv säger jag bara mos som de flesta säger mos. Mos. Mycket mos nu, jag gillar mos. Potatismos. Inte moset som är i mitt huvud. Nu ska jag, för att bli kvitt det, gå ut och gå. En väldigt bra huskur mot ovälkommet mos. Försvinner på en gång. Sen ska jag ba-wait for it-ka. Och städa lite, sen kommer storfamiljen och då blir det kalas. Jag gillar kalas. Pusshej.

P.s. Bara tjugotvå dagar kvar till antagningsbeskedet. D.s.

Det luktar ärtsoppa här. Imorgon fyller mamma år och när mamma fyller år så äter vi ärtsoppa. Det är nämligen hennes favorit och på sin födelsedag får man äta sin favorit. När jag var liten valde jag McDonalds på min födelsedag. Eh. Både flashigt och lyxigt. Tyckte jag, då när jag var nio år och McDonalds fortfarande inte var något som ingick i vardagen. Det gör det väl inte nu heller, men det var inte det som var poängen. Poängen skulle vara att när man är liten och fyller år så är det väldigt magiskt att få välja middag själv och en gång minns jag att jag valde typ falukorv. För det var jag sugen på. Och en gång så valde mamma maten, för att logistiken inte tillät annat, och då var jag sur i flera dagar. Jag hade berövats veto för min elfte födelsedag och det var liksom inte okej. Det där var heligt i vår familj, att få välja mat på födelsedagen. Varför jag berättar det här vet jag inte, men vad jag berättar här brukar ni inte 1. ifrågasätta och 2. tro er ha rätt att påverka. Så jag fortsätter rycka tanketrådar ur luften.

Egentligen skulle jag berätta att jag mailade om en katt idag. En liten, liten tjej som behövde adopteras och jag kunde verkligen inte hitta en anledning till att jag inte skulle ta emot henne. Så nu har jag mailat. Det är bara väntan kvar.

Jacka, halsduk, kjol, randig tröja och strumpor från Monki. Skor från Scorett och t-shirt från Revel & Riot.

Igår lärde jag mig spela mahjong och för er som aldrig spelat det kan jag berätta att det är ett väldigt harmoniskt spel. Ett väldigt lugnt och stillsamt spel, där man säger "pong" och "kong" och ser till att muren av brickor är intakt innan man börjar spela. Annars kommer onda andar in.

För att återkoppla till nutiden så insåg jag nyss att klockan visst är halv ett. Och här sitter jag opåklädd och fortfarande i färd med att dricka morgonte. Det går så fort i mitt liv, jag har verkligen fått in ett tempo. Moderskeppet tyckte att jag skulle ligga kvar i sängen hela dagen, eftersom det regnade. Pyttsan, tänkte jag. Ut ska man. I regnet. Det är ju faktiskt inte varje dag det gör det.

Det ligger småskaer överallt som jag måste ta tag i. Synd att jag är handlingsförlamad och aldrig gör vad som borde göras. Istället flummar jag runt i mina böcker och bland skrivpapper. Jävligt produktivt. Men det blir som sådär när man inte har struktur och vardag - man tappar inte bara greppet om sig själv utan också om det man har runt omkring sig. Väldigt frustrerande. Väldigt obra. Jag blir som en liten amöba, som bara vobblar runt i den här stora lägenheten och inte tillför samhället eller mig själv någonting. (Fast i smyg är jag Superkvinnan och är bara vaken på natten för att rädda världen).

Går man av i Frösunda tio i tre på natten, så sjunger koltrastarna i örat på en. I andra örat ekar skor mot torr asfalt. För, alltså, bor man i Solnas moderattätaste område så ekar miljöpartistskorna ganska bra. Och koltrastarna sjunger i mitt huvud. Ögonen glittrar av rosévin och ingen skulle kunna gissa sig till varför. Ingen skulle kunna ana vad som gjort mig varm i hjärtat. Därför bäddar jag in mig själv och allt vad kvällen erbjudit i två varma täcken, öppnar fönstret och låter fjortonde november strömma fritt in i mitt rum. Låter det vara. God natt.

Bortse från camkvallan och att min arm ser lite korvig ut i just den där vinkeln, så får ni mig i kalaspaket. Adios, amigos!

Tur att folk har humor. Här kan ni bli glada.

Paradoxen att WWF varnar för tigerns utrotning, medan Stockholm stad har med tigerbebisar i sin kampanj för dubbfritt. Åh, världen! Dra in klorna.

Alltså, ni anar inte hur många hårnålar jag hade i håret igår. Väldigt ovant. Väldigt uppsatt. På torsdag åker det av, alltihop, så nu ska det vara uppsatt varenda dag fram till dess. För att utnyttja resurserna medan de finns.

Det är inte många människor som är vakna nio på morgonen. I husen mitt emot har jag räknat ihop tre lägenheter i vilka det verkar finnas liv. Och, om jag får gissa, så är det barnfamiljer. Är man barn är det inga konstigheter att gå upp halv sju. Det finns ju barnprogram.

Just nu känner jag mig som ett barn. Mamma sover fortfarande och om jag stänger av musiken blir det dödstyst. Sådär så golvplankorna knarrar. Nu är hon visst vaken, om inte kaffekokaren sätter igång sig själv. Vi ska ut på äventyr idag och ikväll har jag egentligen tre födelsedagsbarn att fira, men tvingades reducera det antalet till ett. Hade jag varit kapabel till kloning så hade treenigheten varit nemas problemas, men mina skills tar slut vid multitasking. Och idag är det bara 26 dagar kvar till antagningsbeskedet.

Det luktar tigerbalsam. Jag flyter runt mellan sängen, anteckningsblock och badrumsgolvet. Står naken i hallen och glömmer bort vad det var jag tänkte göra. Spyr, läser och biter på naglarna. Gråter när mamma ringer och säger att hon är på väg hem. Skriver upp viktiga saker, slår in presenter. Andas på fönstret och målar glada ansikten. Undrar var de tar vägen när imman försvinner, om de har något annat hem än mitt sovrumsfönster. Tror inte det. Har tigerbalsam på händerna och kan inte komma på varför jag vaknade i morse.

Gry och jag har spanat in folk. Skrattat åt dem och nickat instämmande. Man får göra så. Andra gör säkert detsamma, åt oss. Det är så vi människor skapar gemenskap: Genom att gruppera oss i vi och dem. Då känner vi att vi hör till, när vi skapar oss en identitet med vissa individer och utesluter andra. Mycket givande tidsfördriv. Sedan åt vi lussebullar och fick matorgasm. Det var fint. Det är sådant vi gör tillsammans. Och dricker chailatte och blir griniga emellanåt. Sen skrattar vi och tittar på film också. Är.

Insåg hur mycket konstiga böcker jag har också.

Det är så mycket jag vill göra. Saker jag vill ge till folk, berättelser jag vill skriva. Städer jag vill se. Dammråttor jag vill utrota. Men mitt i allt det där hittar jag mig själv sittandes på mattan och stirrandes in i väggen. Försöker räkna grenarna på tapeten och tvinnar mattfransarna mellan fingrarna. Vill läsa en bok, men får aldrig ro. Måste alltid resa på mig igen, måste alltid gå ett varv runt soffbordet och sen rätta till pennburkarna. Längtar efter något, men kan aldrig definiera vad. Kanske är det något att kretsa kring. En fast punkt, ett centrum. Kanske är det bara hud och andetag och små ord. Att någon viskar "fan vad fin du är" genom berusade läppar eller bara ett litet brev. Eller bara... Bara att inte leva ute i periferin. Att vara någon annans fasta punkt. Att vara någon. Något.

Jag råkade möblera om ändå. Och blev faktiskt nästan klar. Allt som gick att fixa är fixat. Jag har till och med gjort en pärm för viktiga vuxenpapper. Och en för "diverse konstiga papper" och en för "ännu mer papper". Känns bra, ordning och reda liksom. Och som bilden så fint illustrerar, så hamnade skrivbordet vid fönstret. Jävlar vilken skillnad. Nu kan jag se ner på mänskligheten och sitta vid datorn, samtidigt. Dessvärre fick, som väntat, inte mina böcker plats i bokhyllan. Därför ska jag köpa fler, i helgen. Fyra stycken skivor och åtta konsoler från ikea. Och under det ska det hänga en ljusslinga och där ska allt fint få nypas fast med klädnypor. Jag vet att det kommer bli fint. Och det låter INTE flummigt. Pusshej.

Nej, det är inte bajs. Det är blåbärsgröt. Världens bästa frukost, som man kokar ihop på fem minuter. I en kastrull häller man 2,5 dl vatten + 1 dl rågflingor + 1 krm salt och låter det börja koka. Sedan har man i lite av det man tycker om och har hemma; jag brukar ta kokosflingor, linfrö och nötter. Sist her man på frysta blåbär och så får allting koka ihop och bli blålila. Vill man kan man alltid ha i lite råsocker, eller ha det på efteråt. Börjar man dagen såhär, så kan det inte bli en dålig dag. Eller jag tror inte det i alla fall. Synd bara att jag aldrig orkar mer än en tredjedel av den där grötportionen.

Efter gröten fick jag en väldigt stor lust att möblera om. Jättestor lust. Fast jag vet att när jag kommit halvvägs, så kommer jag vara för trött för att orka slutföra det och så kommer allting stå huller om buller. Å andra sidan får jag en god anledning att städa då. Kan börja med det. Och rensa bland alla saker. Sen måste jag göra julkort. Shit pommes, ingen rast och ingen ro. Pusshej.

Säger god natt. Öppnar fönstret och stänger ner. Standbyar mig själv i åtta timmar och hoppas att allting känns lite lättare efter det. Tablettsömn och snöluft. God natt.

Jag är avundsjuk. Något så otroligt. Och allt jag skriver om handlar om mig, ja. För jag umgås till nittio procent med mig själv. När jag skaffar mig ett liv kommer också innehållet här att byta skepnad. Ni vet, som det mesta här i livet. Som om vi ständigt red på vågor: Upp och ner. Upp, sen ner. Sen upp. Och ner, igen.

Avundsjuk, ja. På allt fint ni gör. På bilder ni tar och ord ni skriver. Penseldrag och ögonkast. Jag kommer nog aldrig sluta vara avundsjuk, det är ett obehagligt drag jag har. Helt enkelt. Det är sådan jag är. Avundsjuk, men aldrig svartsjuk.

Min mage kurrar och mamma har köpt mjölk. Och bröd. Mamma är bra. Till henne behöver jag inte säga så mycket. Hon verkar förstå ändå. Nu behöver jag mer chai.

Ibland blir man förvånad över att människor inte är de människor man tror att de är. Jag brukar alltid fantisera om hur människors liv är när jag ser dem. Människor på bussen, tunnelbanan, gångvägen. Sådana som ser ensamma ut och sådana som ser trötta ut. Jag undrar alltid vad som gör dem så trötta. Om det är samma saker som gör mig trött, eller helt andra. Kanske har de varit och blivit utskällda. Eller fått ett jobbigt besked. Eller inte sovit. Kanske ser de bara ut sådär. Oftast glömmer jag bort dem när jag kommer hem, men en del sitter kvar. Som en kvinna jag såg för flera år sedan. Det var nog i åttan och jag var med i en dramagrupp, där vi jobbade väldigt mycket med improvisationer. En vecka fick vi i uppgift att iaktta någon på stan, för att sedan använda den människan i en improvisation. Jag hade inte tittat så mycket på folk innan dess, kanske mest för att jag alltid var så väldigt artig. Jag tyckte helt enkelt inte att det var kutymt att stirra på okända när jag åkte buss. Den där veckan var jag tvungen att göra det ändå. När jag åkte tunnelbana någonstans i innerstaden, såg jag en kvinna med jättemånga plastpåsar, sådana vanliga från mataffärer. Nu minns jag inte vad de innehöll, men det var åtminstone inte mat. Kanske var det kläder. I alla fall, så såg hon så obeskrivligt livlös ut. Som om någon försiktigt lagt sin hand över hennes livsgnista och låtit henne sjunka in i ett mörker. Hennes kolsvarta hår var hårt flätat i ett oräkneligt antal flätor och kläderna var gamla. Slitna. Hon såg sliten ut. Jag minns inte varför jag valde just henne och jag minns inte alls var jag gjorde för improvisation, men hon stannade kvar på min näthinna och i mitt huvud sitter hon fortfarande på sitt tunnelbanesäte. Åker runt i en evighet, med tomma ögon och överfulla plastpåsar. Som om hon aldrig kommer fram.

Femtio minuter i snöstorm, slask och en plusgrad kändes fint. Pappa stirrade på mig när jag kom in igen. Sen skrattade han lite. Jag såg bokstavligen ut som en dränkt katt, och det är inget ljug. (Jag veeet, man får inte ha kommatecken framför "och", men nu har jag det i alla fall. Jag ville ha det där). Har man varit ute i snöstorm, då får man duscha varmt och länge. Jag hatar att duscha varmt och länge, men min kropp ville visst väldigt gärna tina upp så vi fick kompromissa. Istället för sju minuter, blev det fjorton minuter dusch. Efter det, när jag stod och kokade gröt, fick kroppen blodtrycksfall. Otacksamma jävel. Det var bara att sätta sig på köksgolvet och låta karusellen i huvudet snurra klart. Då tittade pappa ännu konstigare på mig. Så nu försöker jag att göra så få rörelser som möjligt. Om jag sträcker mig efter tekoppen på fönsterbrädan uppnår jag min maximala prestationsförmåga. Känns ovärt. Jag fick i alla fall gröt. Gröt är det bästa som finns. Efter te. Och lite annat. Men det är i alla fall på topp 20. Nu ska jag ligga still ett tag till. Pusshej.

På regnfronten intet nytt. Åh, jo. Det snöar visst. Och blåser. Vad fint. Måste. Gå. Ut.

Men alltså. Vafan? Här har jag planerat världens mysdag med mig själv ute i det tänkta FINvädret. Vad ser jag när jag vaknar? Regn. Och blåst. En jävla massa blåst. Eller, om regnet liksom regnar vågrätt, då måste det blåsa en del. Gissar jag. Det låter också, smattrar som en kulsprutesalva mot fönsterbläcket. Jag tänker inte gå ut. I alla fall inte precis nu när det är storm. Inte in till Djurgården. Åh. Vilket jävla antiklimax. Förhoppningsvis slutar det kanske regna och blåsa råtta om ett tag och då kanske jag åtminstone kan gå runt sjön. Kanske. Nu får jag stanna inne, dricka te och läsa. Varför gör världen såhär mot mig? Åh. Hejdå.

Som vanligt blir dagen aldrig till det jag hoppas att den ska bli. Kanske har jag för höga förväntningar på mitt liv. Kanske. Eller så utnyttjar jag helt enkelt inte resurserna. För, beroende på hur man ser det, har jag alla möjligheter i världen att forma mina vakna timmar till något bra. Och det tänker jag göra imorgon. Då ska jag åka in till Djurgården och titta på allt fint. För där är det fint. Jag har som glömt bort allt det där fina som finns, medan jag suttit på min bakdel och rotat fast i fåtöljen. Blivit inrökt av teångor och värmeljus. Herregud, där ute finns ljus. Och liv. Och en begynnande vinter. Sånt jag tycker fint, egentligen. Sånt jag glömt bort.

Vad jag märkt att jag blivit, mer än inrökt, är avsocialiserad. Om man kan bli det. Jag kommer på mig själv med att avstå från människor. Fy! säger jag då. Fy. Så får man inte göra. Man ska tycka om människor, man ska vilja beblanda sig med dem och man ska vilja vara en del av sociala sammanhang. Nä. Jag har inte lust. Jag ser hellre på. Ser på medan människor dansar omkring mig, medan vardagen flyter utanför fönstret med barnvagnar, portföljer och vantar tätt slingrade kring andra vantar. Iakttar på tryggt avstånd, liksom. Från mitt utkikstorn här uppe på höjden. Ett observatorium, förklätt till ett gult tegelhust med trähandtag. Där vilar jag huvdet mot fönsterkarmen och låter allting vara. Det blir bäst så. Om röster får spela ur skivspelaren och jag får vara tyst. Och i min stillhet hör jag mig själv hoppas, att ingen ska hitta mig.

Min samling av ugglor börjar arta sig. Bara den här födelsedagen blev det ett oräkneligt antal. De är så fina. När jag flyttar ska jag räkna dem allihop. Mitt nästa mål är en mugg med en eller flera ugglor på, men det finns som inte så många sådana. Inga fina, i alla fall. För att platsa i min samling måste man vara fin. En fin uggla.

Alltså, när man varken har ett jobb eller går i skolan så är dagarna väldigt ostrukturerade. Då måste man strukturera själv. Liksom göra upp en dagsplanering och ett schema med de få saker man faktiskt måste göra under dagen. Typ borsta tänderna. Läsa tidningen. Koka téet. Maila. Sortera pennor. Sortera skrivblock. Kolla lägenheter. Pilla naveln. Gå en promenad. Måla. Koka mer te. Sortera fler pennor. Scanna bilder. Osv. Allt det där ska hinnas med. Då måste man vara en bra schemaläggare. Turligt nog är det precis vad jag är. Därfär är mina dagar otroligt strukturerade och inte alls som flytande amöbor, som saknar form och konstruktion. Inte alls! Pusshej.

Jag tror att det först är när folk låter mig ligga tätt intill och andas, utan att kräva att det ska vara av någon särskild anledning, som jag kan fundera på att släppa dem in på livet.

I Göteborg har man äkta mos. Inte bara mos, utan äkta mos. I Göteborg har man också gamla spårvagnar med ickeautomatiska dörrar. Och snygga människor på Jazzhuset. Och frostiga hustak med tillhörande äppelträd. Därifrån åkte jag nyss och nu är jag hemma istället. Stockholm är kallt och avvisande. Medan jag återställer allt till sin ordning efter resan - plockar in i garderober, placerar datorn på sin rätta plats och kokar te - så strilar dimman in genom mitt fönster. Frostdimman och föraktdimman. Det bryr jag mig inte om såklart, för jag har haft en finhelg, varit i en finstad och är utom räckhåll för kyla och oro. Min tekopp ångar liksom bort allt det där. Varm står den som en väktare bredvid mig när jag irrar runt med klänningar och tandborstar och sminkväskor, som ska upp och in på rätt plats. Vi har en tyst överenskommelse: Om hon håller nattfrosten borta, så fyller jag lydigt på med nytt te. Med jämna mellanrum. Och sådär fortsätter det.

Bakom allt annat lurar ovissheten om kommande månader. Jag försöker intala mig att jag inte kan göra något åt det, för det kan jag inte. Ändå vill jag inte låta det vara riktigt. Jag tänker, att om jag tänker att jag ska komma in tillräckligt mycket så kanske det blir så. Då kanske jag faktiskt får det antagningsbesked jag vill ha. Hoppas att det fungerar så. Det gör det nog. Alldeles säkert.

Någon sa en gång att jag är kryptisk när jag skriver. Pfft. Jag skulle aldrig. Bilderna är i alla fall från i fredags hos Maja och Lotta. Sista bilden har Lotta tagit.

Har krupit ner i favoritfåtöljen hos favoritfamiljen och försöker tänka bort allt om matångest, framtidsångest och med meraångest. Vi tittar på Tigers film och jag minns högstadiekvällar hemma hos en och annan vän, ihopträngd på en madrass med te och macka i famnen tittandes på nyss nämnda film. Många gånger.

Det är en fin film. Men varför, som Maja nyss sa, tänker han inte på att alla de andra i Sjumilaskogen är ensamma? Eller det kanske var Lotta som sa det. I alla fall, varför förstår inte Tiger att alla är ensamma? Att alla liksom är av eget skrot och korn. Men att man kan vara flera tillsammans som är ensamma. Flera ensamma tillsammans. Tillsammans är man mindre ensam, väl.

"Hallå, alla tigrar! Kom fram, kom fram, var ni än är! Hallå, tigerfamiljen!"

Tänker på dillebarnen. Dillefamiljen. Ensamma tillsammans. Mindre ensamma tillsammans. Många på samma plats. Det var ett bra sätt att leva på. Om en och en halv månad får jag antagningsbeskedet och reda på om jag får börja leva så igen. Flytta och röra på mig och hitta människor att leva tillsammans med. Ensamma människor att vara ensam tillsammans med.

Imorgon blir en fin dag. Pusshej.

Smarta och kloka jag glömde laddaren till mobilen i Stockholm. Såatteh. Nu är jag utan mobil. Om inte någon befinner sig i Göteborg och har en LG-laddare på sig. Då är det bara att höra av sig, lovar. I annat fall får det bli röksignaler och moshekod. Bring it!

Min kusin sa igår en sak jag blev väldigt upprörd över. Jag berättade för henne att jag hade sett bebisen ninjasparka i förrgår och hon utbrast då:
"Men då är det ju en kille! Det är bara killar som är starka."
Nu blev jag självklart inte arg på min fina kusin, hon sa bara det som vårt lilla samhälle lärt henne att tycka. Att killar är starka och tjejer svaga, vilket hon fyllde i med sedan. Jag förklarade lugnt och sansat för henne att tjejer väl visst kan vara starka, till och med starkare än killar - precis som det kan vara tvärtom. Då sa hon okej. Jag tror hon förstod. Det kändes bra att ha ingjutit lite samhällskritisk och vidsynt information i hennes huvud. Elvaåringar borde få lära sig mer än det där i skolan och världen. Kan man tycka.

Snart åker jag iväg igen. Springer iväg från det som gör ont och hoppas att det är så man gör. Att det är så man handskas med skavsår och hjärtesorg och svarta hål. Jag tror att det är det. I alla fall fungerar det för mig. Tills det att jag sätter mig ner igen. Då får jag springa igen. Lite fortare den här gången, så att jag får lite försprång. Man måste ha försprång ibland, för att komma undan. Ändå kommer man aldrig undan helt.

Till Göteborg, ska jag. Hemåt, ska jag. Till andra sidan och förhoppningsvis till en famn, ska jag. Till någon som kan hålla om mig och säga att det blir bättre. Att det ger med sig. Snart. Snart går det över. Såja, såja. Och där ska jag somna. Där ska jag springa ifrån det som knyter sig i min mage. Det som jag inte orkar med. Inte längre.

my love
leave yourself behind
beat inside me
leave you blind
my love
you have found peace
you were searching for release

Familjen. ♥ Nu har jag bakat upp min kvot för den här månaden. Nu är det bakstopp. Och matstopp. Stackars mage, den är inte nöjd. Inte alls nöjds. Men jag fick känna på en nöjd mage! En bebismage. Eller, bebismageN. Syskonbarnet låg där och sparkade, fast såklart inte när jag höll handen på. Men jag såg när hen gjorde en riktigt ninjaspark. Världens coolaste syskonbarn. Vet inte vad ni tänker göra av den här kvällen, men jag tänker i alla fall ta mitt piller och gå och sova. SÅ jävla gött. Pusshej.

Nu är allting utom sista cupcakessmeten gjord, eftersom jag glömde köpa nytt bakpulver. N00bigt av mig. Trots bakpulverbristen, så ser det ut att bli ganska bra. Pajen ska in i ugnen vid halv sju, den vita chokladen på kokostopparna ska stelna och sen är det bara en sats cupcakes till + frostingen som ska göras. Sen jävlar blir det äta av. Gry kommer hit efter jobbet och håller mig sällskap, så i väntan på henne tänker jag fan ta en paus. Man får ju inte ta ut sig helt, liksom.

Milda Matilda, ni anar inte hur mycket jag jag bakar. Men jag menar... Man blir ju inte kallad Bullmamma utan värdig orsak. Nu piper ugnen. Pusshej.

(Lyssna).

God morgon. Alltså, har ni någon gång haft sömnproblem under en längre period förstår ni hur galet god en morgon kan vara, när man somnat fem i tolv istället för halv fyra. Helt amazing. Som att varenda cell i kroppen dansar rumba och ropar "jamen TACK, det var på tiden". Nu ska jag inte romantisera användandet av sömnmedel, för det finns inget fint med att vara så fuckad i huvudet att sömn au natural inte kan infinna sig. Men, att få somna i normal sovtid, sova hela natten och sedan vakna utvilad är så makalöst underbart och när det inte är en del av vardagen, så kan det vara väldigt värt att använda sömnmedel. Självklart är målet alltid att jag i slutändan ska kunna sova utan medicin och för att uppnå det borde jag kanske hitta anledningen till att jag fortfarande inte kan somna på nätterna. Men sånt är ju jobbigt. Att behöva gräva i sig själv och grejer. Framör allt att gräva i sig själv, när man redan ägnat åtskilliga år till att just gräva. Jävligt ovärt. Kanske blir man aldrig klar med grävandet, helt enkelt. Och måste det göras, så kan det alltid skjutas upp. Varför göra idag det du kan göra imorgon? Bättre att flyta på vågen av att ha sovit ett tag till. Pusshej.

Alltså, jag hade nog kunnat leva på te och plommon. Och äpplen. No more, no less. Synd bara att kroppen ibland vill ha typ salt och fett och socker och sånt. Chips. Mmm. Och choklad. Då måste man ju lyssna på den, när den ber om något. Annars är man en dålig inneboende och då ger kroppjävlen tillbaka. Pms, kallas det.

Att sova fyra och en halv timme och sedan promenera genom halva Stockholm + fika + handla kalasprylar inför morgondagens födelsedagskalas, visade sig gå jättebra med rätt sällskap. Det var Caroline som förärade mig med sin närvaro och vi hann med både te på Vurma, en titt inne på Stadsmissionen (där jag hittade ett sånt galet fint kakfat som jag var dum nog att inte köpa) och Lagerhaus (varifrån jag, som alltid, hade svårt att slita mig) samt den nämnda promenaden från S:t Eriksgatan, via Hantverkargatan, bort till Sergels torg och sedan tillbaka igen. Nu har jag skavsår. Mina kängor må vara väldigt fina och väldigt sköna, men inte efter en sån här dag. Någon jävla måtta får det vara. Därför ska jag inte gå ut imorgon. Det är viktigt med balans har jag hört och efter allt flängande idag så måste jag nog stanna inne imåra. För att väga upp, så att säga. Och det passar väldigt bra,  för imorgon ska jag ändå baka hela dagen. Jag råkar visst ha födelsedag på torsdag, men då sitter jag i en bil tillsammans med moderskeppet på väg till Göteborg, så det får bli kalas imorgon istället. Kakor ska det bli. Massor av kakor. Jag gillar kakor. Kanske mest att baka dem.

Vad som är mer fantastiskt än alla födelsedagar och kakor i hela världen, är att den här lilla bloggen gått från att ha nio besökare igår till 23 idag. Go team. Dock är följarna på bloglovin fortfarande de stadiga tre, heja er. Nu skriker grannens ungar igen (+ pappan) och jag måste nog göra mer te om jag ska stå ut med det. Pusshej.

Jaaa tack! Åhléns, 795 pix. Mums.

För ovanlighetens skull så har jag något inplanerat idag, nämligen fika. På Vurma. Har ni inte varit på Vurma (ni som nu råkar vara bosatta runt hufvudstaden), så måste ni gå dit. Galet bra ställe, sådär som man vill att fik ska vara men som de oftast inte är. Kalas, helt enkelt. Allt vore väldigt kalas, om det inte var så att jag somnar runt fyra-fem på nätterna och att dagens fika är bestämd till tolv. Så om ni ser en rödhårig zombie kring Kungsholmen idag, så är det bara jag och mina påsar under ögonen som är ute på fika.

Lyckligtvis får jag sömntabletter idag och kommer därför inom kort att vara en alldeles normal människa, men alldeles normal sömnrutin och som orkar alldeles normalt mycket. Fett bra. Nu borde jag verkligen klä på mig istället för att sitta här och fylla ert läsbehov. Shame on me. Pusshej.

Kom på mig själv med att hänga upp en klänning på garderoben för att torka. Insåg det ironiska och varsågoda, här har ni en klänning hängandes på en galge. MEN, inte på en vägg. End of discussion.

Promenerade genom Norra begravningsplatsen idag, vilket är en av Stockholms största kyrkogårdar och kyrkogårdar är också en sån där sak jag tycker om. Eller i alla fall att gå igenom. På dagtid. Det är fint och lugnt och oftast är jag ensam, så när som på några pensionärspar som brukar storsa längs gravstenar och mausoleum. Och där kan jag alltid tänka. Där finns alltid fritt spelrum och så är det vackert. Dessutom är jag en namnnörd och på en kyrkogård finns det väldigt mycket namn. En gång gjorde jag en lista på alla fina namn jag hittade där. Det var jättefina namn, men nu är listan borta. Så nu måste jag skriva en ny lista.

Gick förbi familjegraven vi har där och konverserade en stund med farfar and the gang. Plockade bort löv och tände ett ljus. En dag ska jag ta med mig massor av ljus och tända på de gravar som ser mest ensamma ut. Eller får man göra så? Någon kanske blir arg. Fast, om det är en ensam grav så är det nog ingen som kommer märka det. Bara den som ligger i graven. Och den blir nog glad.

Nu har jag ritat. I vanliga fall ritar jag aldrig, för det kan jag inte. Ikväll var det tydligen inte ett vanligt fall, eftersom jag de facto ritade. En uggla, en bok, en jättekonstig hypnoskamera, en temugg och ett hjärta. Och så blandade jag allt och gjorde en bättre header. Man förvånas över sin smarthet ibland. Som fortsättning på det här kreativa handlandet skulle jag egentligen vilja klippa i tidningen jag läste förut, för det var väldigt mycket fint. Åh, ni fattar inte hur mycket jag längtar efter ett eget bo. Att få förverkliga alla luftslott jag inrett i mitt huvud (om ni bara visste hur många det är...) och handla alla saker jag ser hela tiden, ta hem och packa upp och göra fint. Bona om. Boa. Med min röda kökssoffa och grå fantomenfåtölj. Åh! Ni ska få se.

Sådärja. Här har ni mina näsborrar! Visst är de snygga? Och helt naturliga, inte förstorade en enda gång. Man ska vara glad för det man har. Under dem finner ni kvällens underhållning och min absoluta favorit bland skrivna medier. Kanske är det för att jag älskar stolar och prydnadsträd och annat tjafs, eller så är det för att tidningen i fråga i princip bara innehåller bilder. Jag gillar bilder. Mitt öga gillar bilder också, bättre än bokstäver. Jag läser så gräsligt långsamt, så med bilder kommer informationen in lite snabbare. Great success. Dessutom blir jag bara glad av den här tidningen. Filter och Bang och dylika tidningar, där politik står i första rummet tenderar att bara göra mig upprörd. Bättre med bilder, som sagt. Till det: Nyinköpt te, med smak av smultron, citrus och rom. Jag dööör! Orgasm. I. Munnen. Pusshej!

Funderar på att outa bloggen snart. Grejen med att hålla den hemlig för mina forna bloggläsare (från rusning) varade alltså två dagar. Duktigt. Har nog ett alldeles för stort bekräftelsebehov för att smyga med mig själv. Japp, så är det nog. Men någon dag ska det nog anses fint med bekräftelsebehov. En dag ska inte förminskningstrenden vara en trend längre. Fram med uppmärksamhetsberoendet. Bring it.

Och ja, jag ska fixa en finare header och design. Jag ska. Snart. Ska bara...

Dag två. Kanske är det på sin plats med en smärre presentation. Såhär äter jag frukost (p.s. temuggen x3 d.s.) och när jag gör det så sitter jag i min fåtölj. Det är världens finaste och bästa fåtölj, en fantomentron i ull med stora öronlappar och som man kan gunga med. Värt. Där tillbringar jag stora delar av dagen, eftersom jag är arbetslös. Dessutom är jag sömnlös. Hämningslös, mållös, kattlös, pretentiös, monstruös och vädigt generös. Utöver allt det där har jag ytterligare egenskaper, så som ödmjuk, ätsjuk, ogillar kuk och har inte peruk. Och det är nog allt. Eller det är åtminstone det jag kommer på just nu. För djupare analys, var god stay tuned.

Det ska också nämnas att jag inte tänker blogga dagens outfit. Jag har inte heller några barn och rent fysiskt är jag fruktansvärt frisk. Ni som förväntade er en mode-, mamma- eller survivalblogg kan alltså känna er lurade. För jag har:
1. Ingen koll på vad Ebba von Sydow säger att jag ska ha på mig.
2. Väldigt dålig hand med barn.
3. Bara rent mentala inkompetenser. Alltså ingen cancer.
Såatteh. Och jag kommer aldrig bli någon niotillfem-are med klänningar på väggarna och kaninlampor i fönstret. Nej, ni ska veta att jag är jävligt helylle. Gillar skogen och hästar och fjällen. Det är grejer det. Sen gillar jag böcker också, fina ord och vackra formuleringar. Musik, toner och sådant som sätter spår i hjärtat. Folks ögon, att mötas och att diskutera sådant som jag brinner för. Och ibland kan jag inte sitta still, för jag har en rastlöshet av obscena mått. Platser med mycket folk kan ge mig hjärtklappning, får och kossor kan göra mig lugn. Ungefär sådär är jag väl. Lite. Kanske.

Nu blottar jag mig igen. Nu släpper jag er in på livet och låter tanketrådarna spinna fritt över nya oskrivna blad. Här samlas intrycken. Här bidar jag min tid. Här skall ätsjuka och skrivkramp mötas. Här ska åsikter ventileras, här ska känslor förmedlas och här hoppas jag att ni hittar små korn värda att minnas. Jag kommer vara ärlig. Och jag kommer göra det bara för att jag vill. Bara för att skriva är det vackraste som finns.

Att börja på nytt känns förvånansvärt nervöst. Ett nytt tomrum ska fyllas ut. Hur mycket plats får man ta? Det kanske visar sig. Eller så tar jag så mycket plats jag vill.