00:01
I Göteborg har man äkta mos. Inte bara mos, utan äkta mos. I Göteborg har man också gamla spårvagnar med ickeautomatiska dörrar. Och snygga människor på Jazzhuset. Och frostiga hustak med tillhörande äppelträd. Därifrån åkte jag nyss och nu är jag hemma istället. Stockholm är kallt och avvisande. Medan jag återställer allt till sin ordning efter resan - plockar in i garderober, placerar datorn på sin rätta plats och kokar te - så strilar dimman in genom mitt fönster. Frostdimman och föraktdimman. Det bryr jag mig inte om såklart, för jag har haft en finhelg, varit i en finstad och är utom räckhåll för kyla och oro. Min tekopp ångar liksom bort allt det där. Varm står den som en väktare bredvid mig när jag irrar runt med klänningar och tandborstar och sminkväskor, som ska upp och in på rätt plats. Vi har en tyst överenskommelse: Om hon håller nattfrosten borta, så fyller jag lydigt på med nytt te. Med jämna mellanrum. Och sådär fortsätter det.
Bakom allt annat lurar ovissheten om kommande månader. Jag försöker intala mig att jag inte kan göra något åt det, för det kan jag inte. Ändå vill jag inte låta det vara riktigt. Jag tänker, att om jag tänker att jag ska komma in tillräckligt mycket så kanske det blir så. Då kanske jag faktiskt får det antagningsbesked jag vill ha. Hoppas att det fungerar så. Det gör det nog. Alldeles säkert.
Någon sa en gång att jag är kryptisk när jag skriver. Pfft. Jag skulle aldrig. Bilderna är i alla fall från i fredags hos Maja och Lotta. Sista bilden har Lotta tagit.
Kommentarer
Trackback
