Gävle, 191022 kl. 16:13
Det bubblar upp så plötsligt till ytan allting. Som pastavatten glömt på en spisplatta väller det fram, fräser mot huden, aggressivt; det som är glömt men ändå nära och färskt, nysådda frön som ruttnat innan de kommit i jord.
Nostalgin är inte romantisk. Den är spasmisk, oberäknelig, förvirrad. Nostalgin är ett försummat barn, den är desorienterad anknytning; irrar runt och gråter, ropar, gör vad helst som krävs för att någon ska ägna den uppmärksamhet. Tar första bästa intryck den kan få tag på och intar det, parasiterar. Förvandlar det till ett minne och väcker sorgen, saknaden, osäkerheten i att inte veta om rätt val har gjorts har rätt platser lämnats har rätt personer blivit kvar? Den är svart tjära av misstro och längtan.
Och all oro, allt det jag inte vet men instinktivt känner att jag behöver veta, nu, definitivt. Att snava runt mellan städer, landskap, vatten. Aldrig hitta platsen där roten vill sätta sig. Kanske är det mänskligt och oundvikligt. Kanske är jag inte frisk.
