so I myself am going where my nervous blood will sway, lost and leaving my fate
Delar dagarna på mitten för att slippa vänta. Allt flyter, men långsamt. Det rusande, pulserande blandas med en orolig väntan på att något ska hända. Som om min hjärna inte kan hantera den tystnad som bildas mellan en händelse och en annan. Försöker fylla dagarna så bra jag kan, med sådant som borde ha gjorts förut men som inte har blivit gjort. Tänker högt. Tvättar fel plagg i fel maskin och undrar när det händer. Allt det där vi väntar på.
Kan inte stänga av helt. Plötsligt ringer jobbet och jag får knutar i magen. Borde inte, egentligen. Borde vara glad och tacksam och det är jag. Det är ett bra, roligt jobb. Ändå ligger jag vaken hela natten och tror att jag ska dö när jag sätter mig på bussen dit. Helt obefogat. Det är kanske det värsta. Att inte veta varför kroppen blir orolig och skakig. Vad är det som är så himla hemskt? Vad är det som är så läskigt? Svaret står skrivet i min panna där jag inte kan se. Alla andra ser, vet precis. En orolig själ blir aldrig hel.
Har haft en underbar och fantastisk midsommar. Tid att, på sanning, ta det lugnt. Att få skölja bort stress med bräckt östersjövatten, långt ifrån tentor. Långt ifrån allt som emellanåt är jobbigt. Jag har växt på bara en vecka, minst flera meter. I huvudet, i mig själv. Inser vad som är viktigt, men med det också vad som skulle kunna bli viktigt. Hittar stigar jag inte gått på innan och innanför mitt pannben bygger jag motorvägar. Ritar nya kartor och tänker att kanske, kanske. Måste lära mig att stanna kvar, att inte flytta en gång om året. Att inte springa iväg så fort något annat känns. Måste rota mig. Snälla, rota dig. Hitta hem.
nothing but my own misstakes staring back at me
Vissa dagar gör huvudet mer ont än andra. Som idag.
Vill skriva tre miljoner saker men är i ett tillstånd av irrationell besvikelse och missnöjdhet som inte är helt pk. Det är ju inte så att något allvarligt har hänt; allting har bara blivit tvärt emot vad jag önskade och tänkte. Ingen big deal. Bara ett bortskämt nittiotalsbarn som inte får som hon vill en dag och som är fullt medveten om att det inte är något att grina över.
Vill skriva tre miljoner saker men är i ett tillstånd av irrationell besvikelse och missnöjdhet som inte är helt pk. Det är ju inte så att något allvarligt har hänt; allting har bara blivit tvärt emot vad jag önskade och tänkte. Ingen big deal. Bara ett bortskämt nittiotalsbarn som inte får som hon vill en dag och som är fullt medveten om att det inte är något att grina över.
Men idag. Vissa dagar.
