sagor & fabler

Det växer en ek på min rygg där

Alla ord som landat i mig får en plats

I barken ligger alla löften

Och mot solen

Syns alla lögner som ett vägnät genom tunna blad

 

Det hänger ett grenverk mot min hals där

Varje sekund av det som varit finns kvar

Det åmar sig för att inte

Glömmas bort

Men varje törn har sin plats på huden och inget blåser av

Bygger så lätt upp murar runt mitt eget. Staplar böcker, möten och snabba beslut runt det urgröpta tomrummet i magen jag så gärna vill glömma. Tror att om jag pratar högt så kommer ingen undra och håller alltid armlängds avstånd för att inte äventyra år av ihärdig mörkläggning. Egentligen är jag bara en synvilla, en hägring som bara kan uppfattas på håll, med distans. Med en ihålighet som ibland fylls med falska förhoppningar, stora ord som bara stannar tillfälligt, men aldrig hittar vad som saknas. Gör desperata försök att slå rot i någon annas system, som för att bli på riktigt, för att rättfärdiga en existens jag bara tror är giltig genom någon annan.

Har solen som ett varmt täcke över mina lår medan hon läser högt ur hennes tidigare liv. Jag hittar myror under min tröja, klämmer ihjäl dem medan hon öppnar upp sig. För varje svek hon läser dödar jag en ny och innan solen hunnit gå ner bakom azaleorna ligger en hög av livlösa kroppar bredvid min hand. 

i gränslandet mellan euforisk lycka och panikångestkramper

den konstanta känslan
(ingivelsen)
av att inte vara tillräcklig
alltid mäta, jämföra, parera mot andra
kroppar, sinnen, färdigheter, erfarenhet
mitt levda är aldrig nog i jämförelse
mina förnimmelser, mitt inpräntade mod aldrig jämförbart med
de andra
hon du bytte ut mig mot
alla de ni hellre ägnade tid åt
den du valde framför mig

Gamla damen på tåget mot Marseille, med åderbråck och den trötta blicken. Hon läser Michel Houettebeen, "Soumission", och jag undrar vart hon ska. Vilken resa är hennes? Hon pratar för sig själv och tittar ibland på oss, ser undrande på våra ryggsäckar och våra pass. Tänker hon samma om oss? Sen flyter hennes blick ut genom fönstret och hon är någon annan stans en stund. På en annan resa. Sen går hon av i Avignon och vi ses aldrig mer.

Performativ. Permafrost. Performans.

 

 

(Paraffin.)

Det finns en plats på ena kudden där din doft dröjer sig kvar. Krampaktigt och envist har den klamrat sig fast i bomullsväv och varje gång jag hamnar där så kapitulerar jag. Hela mitt väsen, varje cell i min kropp ger efter. Det är mitt i natten och du är borta, men min omvärldsuppfattning kopplar inte och när handen letar efter len hud blir jag förvirrad. Går ängsligt längs med betongväggar för att inte tappa allt, för att ha något att förhålla mig till. Lägenheten förvandlas till ett vakuum där allting står stilla och där ingenting får plats. Inte den bultande längtan som växer och värker, inte den skamlösa ångesten. Ingenting får utrymme i en verklighet som bara har sju dagar och åtta nätter. Försöker skarva allt jag kan, lappa ihop och tulla på utrymme, men klockan mot sommarängen har fortfarande bara sextio minuter och ett hjärta fullt av sår tar fortfarande längre tid att läka. 

Januari förvandlar världen utanför bussfönstret till en våt akvarell medan jag river sönder den sista papperslappen av hopp. Smular sönder det förbjudna, det innerliga och fullhjärtade som jag vet inte ryms i din verklighet. Inte just nu (inte någonsin). Som sirap klibbar det fast i min hud, mot alla fjun och jag skrubbar så hårt för att det ska försvinna; begäret, det som gör texten mot din rygg så svår att läsa. Det som förblindar.

Vill skrapa bort det som sitter fel och rätta till allt jag gjorde som jag inte gjorde rätt. Vill hålla hårt i det jag har när det glider ur händerna på mig. Ändå släpper jag taget. Någon sa att det blir vad en gör det till, men om jag inte vet hur jag vill ha det, hur ska jag då någonsin hitta rätt? Kan du räkna ärren, på min arm, i mitt huvud, i min kropp? Vill så gärna hitta mig själv, men glömmer alltid bort att jag redan är här. Du har tuggat dig igenom mig, krossat min hud och mitt förnuft mellan dina käkar och jag ser bara på. Ser hur du plöjer fram, utan att du egentligen är medveten om det. För du är någon annan stans. Alltid någon annan stans. Och jag står här, där du lämnade mig och väntar på att du ska se allt det jag gav dig. Allt det jag ville ha kvar.

Det är något med sommaren och att omvärdera sig själv. Kanske är det all tid mellan jobbtimmarna där det inte längre finns en massa böcker, artiklar och power pointpresentationer som måste läsas, eller papper som måste skrivas eller tentor som måste stressas över. Tiden emellan blir istället tid för huvudet att spinna vidare på trådändar, som aldrig hunnit spinnas klart på förut. En morgon vaknar du och inser att du inte längre är samma person som för tre år sedan och det känns helt plöstligt konstigt i magen, i huvudet, i bröstet. Stora sjok av den du trodde att du var har fallit av i farten och bilden i huvudet måste målas om när vissa särdrag inte längre tycks finnas kvar. Andra har kommit till. Jag räknar leverfläckar för att se om de också försvunnit, kommit till. De har inte fallit av, inte än i alla fall. Å andra sidan hade jag inte saknat dem om de faktiskt hade försvunnit från min hud, medan bitarna som försvunnit ur det som är jag gör mig nervös. Det är svårt att hitta sig själv, men ännu svårare att hitta sig själv igen.

 

Sen står du i ett svettigt tält en dag och lyssnar på medan Annika sjunger om samma saker som för tre år sedan och du inser att det fortfarande är samma saker, som får dig varm ända in i hjärteroten. Samma saker som får marken under dina fötter att gunga.  

Nu är det visst fullmåne, igen. Som en stor schweizerost hänger den på himlen och hur jag än gör lyser den igenom mina fördragna gardiner. Hur jag än vänder och vrider på mig, så kan jag inte somna. I och för sig har det varit så de senaste veckorna, helt utan fullmåne, sen terminen tog slut (i och med en färdig b-uppsats, hurra!); jag har på ett rätt oattraktivt sätt flutit runt i min lägenhet, vänt dygnet 180 grader åt fel håll och inte tagit mig ur haremsbyxorna mer än nödvändigt. Liksom stannat i utvecklingen lite, eller kanske snarare degraderat till en odräglig, instabil tonåring med lite för lite motivation. Sen pms på det, som fått mig att ena stunden gråta i kökssoffan och känna mig som jordens ensammaste person och vad ska jag göra med mitt liv vem är jag ens hur ska jag klara av mig själv, för att sedan obemärkt glida över i ett maniskt light-mode då plötsligt hela världen är min och här ska det rensas i bokhyllan jävlar vad kul att promenera en halv mil mitt i natten hej vad det går. På det hela taget ett par mentalt påfrestande veckor - fysiskt? Not so much. Därför var det rätt göttigt att gå till jobbet idag och inte sova till halv tolv som en annan odugling. Det finns inget jag föraktar hos mig själv mer än den sidan som bara stänger ner alla system och släpper. 

Tack och lov är sommaren och ledigheten övergående, precis som det här neandertalarbeteendet jag fjantar mig med emellanåt. Det svåra, fullmåne eller ej, är att kunna ta vara på allt det fina som händer medan det faktiskt händer. Att inte längta och tråna efter nästa årstid, nästa vecka, nästa år, ett annat liv. Kanske, när jag lär mig det, kommer jag sluta sova till halv tolv så fort det blir lite jobbigt här i livet. Kanske.