I will follow the rain
Slutar på Henriksberg och försöker tänka som en vettig människa. Försöker reda ut. Får goda råd och varma kramar, tänker att egentligen behöver jag inget mer än det som redan finns här. Allt det jag redan har i min hand. Ändå drar långa, bruna lockar i mitt huvud och gör mig svag, mesig. Dum och fjorton år igen. Vill inte vara så. Tror inte att det är så, egentligen. Vill ha under huden men får inte rum att förstå någonting över huvud taget. R lånar mig en cigarett och jag skrapar foten i gruset, hoppas att de här människorna aldrig försvinner ur mitt liv.
I struggle to find any truth in your lies and now my heart stumbles on things I don't know
Hittar inga vägar när allt faller isär inunder mig. Hittar inget att hålla fast vid. Som om allt jag får i min hand är sådant jag inte klarar av. Hittar inte hem. Du kupar dina händer framför mina ögon, låter mig inte se. Jag vet aldrig var du ska stå nästa gång jag öppnar dem. Vet inte om du kommer vara någon annan stans.
Men jag brinner, där. När du snuddar vid min hud. Och jag vet inte hur länge jag står ut med det.
Men jag brinner, där. När du snuddar vid min hud. Och jag vet inte hur länge jag står ut med det.
tro att du har tröttnat på mig, ring mig sen och ångra dig igen, så får du mig ändå
scared of the middle place between light and nowhere, I don't want to be the one left in there
I Majorna fanns det våfflor och en varm kram. Efter det kändes det lite bättre. Trots snö. Trots tunga huvuden. Ovissheten. Jag vet inte hur det ska vara, jag har hållt mig undan så länge. Inte velat. Hade glömt hur ont det gör. Hur mycket det känns. Som om hjärtat blivit för stort och inte får plats. Men det kanske är så när en har känslorna utanpå kroppen. Ibland skulle det bara kännas bra att inte känna något alls.
Det är tur att söndagar finns. När skulle jag annars hinna städa? Baka bröd? Tvätta? Allt det där viktiga en kan gömma sig bakom när det blåser runtomkring. Allt det kontrollerbara.
þú ert sólin
Maja, idag.
and now, it's time to leave and turn to dust
Vid Herkulesgatan tänker jag alltid att jag borde gå av bussen. Att jag är dum i huvudet och att jag borde åka hem igen. Att det här är att lägga hjärtat på ett silverfat och säga varsågod, hugg. Och det är det hon gör. Hugger sig in.
Imorgon tror jag att jag ska äta våfflor hos R. Jag behöver rensa huvudet.
Imorgon tror jag att jag ska äta våfflor hos R. Jag behöver rensa huvudet.
nu för tiden kan man inte älska någon
Det blåser en storm över Jorm. Fast nu var det Ramberget och inte Jorm. Nästan samma. Djupa ord, fnitter och helhetsbilden. Poletten föll ner, tror jag. Med ryggar mot en bergsvägg och bara ett par vantar kan allt klarna. Trots dimma.
Nu borde jag byta om, om jag ska hinna till gymmet. För nu är hemtentan klar och den ska jag försöka klara av att lämna ifrån mig idag. Men det är så svårt att veta om det är rätt. Om en skrivit det som förväntas. Kanske får en inte veta sånt förrän resultaten kommer, helt enkelt. Åh, denna väntan.
Förresten. Nästa torsdag. Då.
alla stigar jag prövat
Hamnar i en rödblommig soffa. Har ett huvud i mitt knä, tvinnar lockar runt mina fingrar. Emil sjunger och jag måste svälja för att inte låta allting ta över hela mig, mitt huvud och min kropp. Lyssnar på en sammetsröst, ett porlande fnitter och ser när hennes fingrar varsamt drar över gitarrsträngar. Mitt i det där är jag lugn. Inte av rödvin, men av annat. Av att ha människor inpå skinnet, låta dem vandra däröver och hitta vem jag är. Av att det finns människor som vill hitta sånt.
Skriver fula meningar på hemtentan, fast jag egentligen vill göra bra. Vill göra rätt och tillräckligt, men det finns så mycket annat som kräver koncentration att det inte alltid finns tillräckligt. Katten vrider sig i mitt knä, jamar och vill vara mitt upp i allt. Jag gråter för jag vet inte vad jag ska göra av allt och hon stryker sig längs mitt ben. Som för att påminna om allt annat. Att kattmaten är slut, till exempel. Försöker komma ihåg alla viktiga vuxensaker som måste kommas ihåg, allt som måste fixas och samtal som ska ringas och vridriga, vidriga telefonskräcken. Längtat till onsdag, bara. Upp på Ramberget och termos med te. Tänker att allt löser sig då.
tinnitus i hjärtat
unkna luften av två som låtsas
Hej alla fina. Jag har en hemtenta på bordet och en katt i knät. Därför är det (och har varit ett tag) lite glest och tyst. Ibland tar som livet över. Saker och ting hinner ikapp. Jag snubblar mycket. Skrapar händerna i gammalt grus och nu måste tankarna gå i en viss riktning. Annars är det slut. Jag hoppas ni har överseende med allt det här. Att jag inte alltid är stabil och kontinuerlig. Och att en hemtenta ibland är 1. viktigare och 2. (på sanning) roligare än att blogga.
and we'd left our love in our summer skin
love ain't nothing you can take, it's a little thing we make
och det här är vad som äter mig: att din hud är doppad i honung
Hon drar sin grävskopa över mitt så fint välputsade land. Min åkermark. Där jag börjat forma mig en egen tillvaro. Där jag fått ihop mig själv, ibland. Åtminstone ibland. Där jag faktiskt hittat människor jag blivit trygg med. Men hon är inte inbjuden. Hon slänger sin arm över mitt fält och drar. Borrar ner sina fingrar i allt det här jag skapat omrking mig. Sliter isär det. Och sen, lika snabbt som hon kom, är hon borta.
Kvar står jag vid allt sönderrivet.
Ingenting jag vill, är något du behöver. Det här gör du bara för att du är för dum för att förstå att jag fortfarande kan göras illa av dig. Att du fortande har så mycket makt i det du gör. Det förstår du inte. Dumma, dumma dig.
Kvar står jag vid allt sönderrivet.
Ingenting jag vill, är något du behöver. Det här gör du bara för att du är för dum för att förstå att jag fortfarande kan göras illa av dig. Att du fortande har så mycket makt i det du gör. Det förstår du inte. Dumma, dumma dig.
äppelöga
men det fanns dagar, jag minns de än, de bästa någonsin. är du fortfarande arg?
Jag fick en julklapp en gång. En biljett och en helg. Jag har dansat, skälvt. Skakat och blundat om vartannat. Som om vissa ord redan fanns inristade i min hud. Ett sms som faktiskt kommer fram men som jag inte vill ha. Som förstör, lite. Dansar, fastän hjärtat brister och någon gång måste du bli själv. Jag bara väntar, väntar. Lutar huvudet mot en axel och hoppas att vissa toner aldrig dör ut. Tror att allt ska försvinna då. Vill så gärna hålla kvar.
and you say your fine but you're still young and out of line
Spårvagnar med värme på. Vin, men jag ska upp alldeles för tidigt. Städar lägenheten mitt i natten och väntar besök. Gungas av en torsdagsnatt, förbi cyrruhuset igen. Har så fina, fina människor omkring mig. Är så tacksam. Blir blödig och vet inte hur mycket jag ska släppa in.
I mitt huvud har jag så många kalendrar. Alla ser likadana ut, uppradade, daterade. Tidsanmärkningar på sidorna. Det är alltid så fullt där. Ibland önskar jag att det var mer tomt.
I mitt huvud har jag så många kalendrar. Alla ser likadana ut, uppradade, daterade. Tidsanmärkningar på sidorna. Det är alltid så fullt där. Ibland önskar jag att det var mer tomt.
Det är ovant att vara tillfreds. Även om det är på ett konstig, okroppsligt sätt. Är mest tillfreds med allt runt omkring, trots att det ibland blir fel i mitt huvud. Som om det någonstans börjar landa. Som om jag börjar landa. Någonstans.
Om att öppna upp sig, fast en är rädd.
we don't sleep when the sun goes down, we don't waste no precious time
Finklassen.
I never had the time to show I could depart with my whole being
Mitt snedvridna huvud och jag har haft långa, allvarliga samtal med varandra under en tid. Vägt för och emot. Analyserat, misstänkt och spottat. Inte kommit fram till något. Om en vecka ska jag leverera och visa att jag har förstått. Jag har inte förstått. Ni vet när någon tömmer en container över era huvuden och ni förväntas plocka ut rätt saker? Precis så.
Ändå har jag druckit många koppar te. Många tillsammans med andra, några alldeles själv. En del i mysiga vardagsrum. En del under tystnad, andra till ljudet av ett klassrumssorl. Alla har varit goda, men ingen var så bra som den jag drack igår. I en nedsutten soffa. Efter ett klasskalas, med världens jävla finaste klass och många, många semlor. I paltkoman, lyckoruset. Mellan sömniga ögon. Värmeljusen. Där delgav vi oss av varandra, till varandra. Berättade. Och drack te. Knöt nya band.
Jag längtar ut. Vill ha finväder och ett par ingångna kängor. En skog. En lång stig och tyst, tyst. Bara färg och vårlukt. Inget jävla brus.
dream on
ingen är bara här för att dansa
welcome home, son
blue lips, blue veins
Parkudden, Blidö. Havet och vindarna.
trots att du lever någon annanstans så visar du dig ändå gång på gång
Om jag är svag?
Minnen på ett videoband. En trygghet uppe i skogen, dagar av förväntan. Studentsången. Mitt nervösa, ledsna och lättade ansiktsuttryck när jag kramar mamma och säger att det är över nu. Johan står på flaket och dansar, han ser så lycklig ut. Jag dansar också. Alla dansar. Det går vågor genom våra kroppar. Det är över nu. Det är slut och förbi, vi har fått vår tid och nu står vi vid en avgrund att falla handlöst i. Ingen som tar emot oss, inget säkert. Annika när hon säger hejdå, med mig hulkandes i hennes armar. Jag är så lättad, men så fruktansvärt rädd. Uppe på rådhustrappan med armarna om Tamme. Vi gråter där också. Det är så overkligt.
En kort sekvens från Hökbäck. Ett litet farväl. Jämtlandssången, och sen hem. Eller bort. Någon annanstans. Jag skålar i champagne och säger mina-väl-valda-ord. Kramas. Sen minns jag inget mer. 9 månader är borta, som ett hålrum mitt i allt-det-stora-som-händer. Bara fragmentariska ögonblick, huvudet mot kall betong, skruvade lakan, avgrundsdjup. Långa nätter. Ensam på ett golv.
Sitter i flickrummet nu. Bland kartonger. Fotoalbum, barnkläder. Är svag. Undrar vart jag är på väg. Ser inte vägen framför mig, trots att den redan är lagd. Tror ibland att jag lurar mig själv. Det går inte att klara sig ensam.
now these years locked in my drawer, I'll open to see just to be sure
Varför. Så stora ord ibland. Vaknar upp och slänger mig tillbaka, blundar. Räknar baklänges. Vaknar på nytt, i en tågvagn. Ser solen gå ner i snön. Bakom träd. Krampaktigt håller den kvar. Kämpar för att inte försvinna. Det gör den, ändå.
Får träffa storebror och svägerska och syskonbarnet. Blir varm. Stora blå ögon. Utforskar, tar in. Något formas där inne, något växer. Så liten och skör, så oviss. Vill hålla om honom och aldrig släppa, vill säga att allt dumt som händer har ett slut. Att jag ska finnas till och hålla i handen.
Vill köpa narcisser att fylla ut tomrummen med. Skapa ljusglimtar. Tillverka dem. Ibland är det enda vägen.
