och det här är vad som äter mig: att din hud är doppad i honung
Hon drar sin grävskopa över mitt så fint välputsade land. Min åkermark. Där jag börjat forma mig en egen tillvaro. Där jag fått ihop mig själv, ibland. Åtminstone ibland. Där jag faktiskt hittat människor jag blivit trygg med. Men hon är inte inbjuden. Hon slänger sin arm över mitt fält och drar. Borrar ner sina fingrar i allt det här jag skapat omrking mig. Sliter isär det. Och sen, lika snabbt som hon kom, är hon borta.
Kvar står jag vid allt sönderrivet.
Ingenting jag vill, är något du behöver. Det här gör du bara för att du är för dum för att förstå att jag fortfarande kan göras illa av dig. Att du fortande har så mycket makt i det du gör. Det förstår du inte. Dumma, dumma dig.
Kvar står jag vid allt sönderrivet.
Ingenting jag vill, är något du behöver. Det här gör du bara för att du är för dum för att förstå att jag fortfarande kan göras illa av dig. Att du fortande har så mycket makt i det du gör. Det förstår du inte. Dumma, dumma dig.
Kommentarer
Trackback
