sagor & fabler

"Det är mycket nu."

"Ja, men snart är det över. Det också."
"När du blundar viskar jag allt det jag inte vågar säga när du ser på."

Vad jag insett sen jag började läsa på universitet: Hjärnan är aldrig så långsam och grötig som när den behöver vara jävligt snabb. 

Vad jag längtar efter just nu: 5 juni 12:00, kanelbullar, vegoburgare, pommes, munkar, jordgubbsglass, pasta pesto, danska wienerbröd, birkabullar, Cadbury's mjölkchoklad, Pepsi max, lön, vattenmelon, lökringar, belgiska våfflor, nutella, hemmaodlade tomater, ranchchipsen, falafeltallrik, mazarintårta, tacos, ostdipp, potatismos, stekt strömming, marängswiss, mer pommes, subway med veggie patty, all friterad potatis som finns, pistageglass, äpplekaka med vaniljvisp, ballerinakex, churros med kanel, pizza samt bakad potatis med skagenröra.

Vad jag borde göra just nu: Läsa klart tre artiklar på engelska om socialpolitik, läsa två kapitel i en svintråkig bok, städa, diska, springa, sova och umgås med mina vänner som jag inte sett på hundra år (okej typ två veckor).

Känns ungefär som att jag har ägglossning, pms, feber och borderline på samma gång. Mår förbaskat bra så att säga. 

Hejdå.

De senaste veckorna har varit så fruktansvärt stressiga och samtidigt så sinnesjukt bra och fina. Motsägelsefullt och mindfuckande, men bra ändå. Förra onsdagen drog jag, Tora, Edvin och Rasmus på roadtrip mot Falun (fast Tora och Edvin var coola och hoppade av i Norrköping). Jag hängde hos Millan och gosade med bebis (och Dillebarn). Det var fint att träffa allihopa och att se att alla mår bra, blir glad i själen av det.

SEN, igår, så gick jag upp 04:20 för att åka tåg till Stockholm 06:00 med Tora. Vi trodde vi var smarta som ba "aja vi ses i bistron sen!!" och så hade de satt ihop två tåg och vi satt inte i samma. Så jag fick sitta helt ensam bland massa störigt folk medan Tora hade en kupé helt för sig själv. Kul. I alla fall så överlevde vi ca en halv dag på södermalm, i värmen och utan mat. Efter att ha letat efter bankomat och någonstans att äta i MINST en halvtimme råkade vi hitta världens godaste vegoställe (efter Hermans då). Åt vegankebab tills jag dog, så vi satt på medborgarplatsen som två tanter och ojade oss över uppsvälda magar och värme aslänge innan vi kunde åka hem igen. Sen for vi ut i h00dsen och mötte Millan, Eli, Carro och Gry, bar bebisar, hämtade ut biljetter, träffade annat gammalt folk, hörde sjuka jävla historier som innefattade både en hund och en ammande kvinna, drack bärs, drack cider, väntade och väntade. OCH SÅ HÄNDE DET! Plötsligt stod vi bland svettiga hipsters och dansade röven av oss till bästaste bästa The Knife. Millan hann dit. Alla var glada. Jag fick känna att jag lever. Nu kan jag dö lycklig.

Vill backa bandet nu. Bakåt, långt. Bakåt till den dagen jag slutade känna med hela mig själv. Till då jag slutade älska för att jag verkligen älskade, slutade känna för att någonting verkligen kändes. Räds mig själv, för att det inte längre finns något kvar av det jag aktade så högt. Det finns inget kvar av det jag en gång definierade mig utifrån.

Många säger att "nu börjar vi bli gamla". Att det är en förklaring på bristande självförankring. Men jag vill inte tro att det är så. Vill inte att mina antal år i livet ska ta bort det starka, brinnande, intensiva. Vill fortfarande känna.

Tar till så fula knep för att få tillbaka allt igen. Och det äcklar mig. Vill flyta i den där ovissheten igen, den sjudande euforin som var förut.

Har två väldigt fina vänner. Vi gör väldigt mycket roligt och en del ganska konstigt. Tror det är därför jag tycker om dem så mycket.