sagor & fabler

Vi har suttit länge och pratat. Om gud. Om semlor, sex och gråzoner. Gränser och hur jävla svårt det kan vara ibland. Det var ovant. Att prata så neutralt och avslappnat om vad som känns bra och inte känns bra. Oftast håller jag tyst om det. Bara för att vara helt säker på att inte verka sjuk i huvudet, en kan aldrig vara helt säker. Men det var tryggt nu. Det gjorde inte ens något att jag åt semla och mackor och choklad, allt på en gång. Det är så ovant att träffa människor som tycker att en är okej. Som vågar berätta och dela med sig och som inte skäms. För annars är det den, skammen, som håller oss i järngrepp och syr igen vår mun. Jag brukar inte Prata Om Det. Men vi gjorde det idag.

Hur säger en förlåt?

Har bäddat med nya lakan. Katten bäddar om. Rör runt och tycker inte alls att det är lika fint som jag tycker. Fast egentligen vet jag inte om jag tycker att det är fint. Jag bara måste bädda om och skura rent. Skrubba kanter och vika hörn. Vågar inte se mig i spegeln mer.

Ibland tror jag att hela världen är emot mig. Så får jag egentligen tänka, för det är självupptaget och självupptagen får jag inte vara. Enligt någon. Ofint, säger de. Men när jag gick i snålblåst och för trånga skor ute på Hisingen och inte hittade rätt efter en halvtimme, då var jag nog självupptagen. Tänkte att Emmaus kunde lägga sina affärer lite mer lättillgänligt. Lite mindre svårhittat. 

Innan dess hade jag gått vilse på skolan. Nu vill jag påpeka att jag faktiskt har ett väldigt bra lokalsinne i vanliga fall och att av de fyra jag frågade om vägen hade tre inte en aning, vilket säger en hel del om riktigt hur labyrintartad instituionen för socialt arbete är. Och allt jag försökte hitta var lärarnas postfack. Jag skulle lämna in ett grupparbete och hade ungefär en halvtimme på mig innan deadline. Här ska också tilläggas att jag även är utrustad med en enorm framförhållning. I vanliga fall. Det här var liksom inte ett vanligt fall.

Nej, för grundtanken hade varit att jag, efter skolan igår, skulle åkt hem, skrivit ut arbetet på min skrivare och sedan åkt tillbaka till institutionen. Bara det att jag, kvällen dessförinnan, hade fått en random biljett till Göteborg Horse show. Att det dessutom visade sig vara slut på både papper och häftstift hemma i min lägenhet, underlättade inte direkt den här redan urkukade situationen. Därför togs beslutet i mitt huvud att gå upp tidigt den lediga fredagen, för att lämna in grupparbetet. Innan tolv.

Och där stod jag, jävligt vilse och jävligt trött ute på Hisingen, i ett industriområde utan vare sig övergångsställen eller vägledande skyltar. Och var jävligt självupptagen. Jag tänkte mest på hur synd det var om stackars lilla, lilla mig. På hur hungrig och kall och ensam jag var. När jag sedan kom hem, insnubblandes i hallen med alldeles för många och tunga påsar la jag mig ner på hallgolvet och tänkte nog inte resa på mig mer. Så självupptagen var jag. Men så tassade en liten skorpa fram till mig, där jag låg som en blöt liten fläck, och jamade mig i örat. La nosen mot min kind och spann så att golvet rörde sig. Ungefär där började jag grina. Bara för att jag var så jävla tacksam över den där lilla katten, som hade lagt sig bredvid mig och delade min självömklighet. Och helt plötsligt var jag botad från allt vad självupptagenhet heter. Det var bara det jag ville säga. Att ni inte behöver vara oroliga, jag är inte självupptagen. Inte alls.

Att går lite i ett nu. Glömmer bort dagar, men minns detaljer. Namn, födelsemärken, smilgropar. Husfärger. Årtal. Därför missar jag helheten. Det bara är så. Som om huvudet glömmer bort att det inte är smådelarna som är viktiga.

Hittar mig själv på golvet. Flyter ut i kanterna, fyller den fläcken där solen bildar fyrkanter längs golvsrpingorna. Kisar mot fönstret, ljuset. Läser om makt. Om hur maktförhållanden definieras. Används. Hur vi påverkar varandra. Engelstad skriver om relationer och säger:

För längesen. Hon var liten. Skör. Jag vågade knappt röra vid henne. Det brann, emellan oss. Hon öppnade upp sina världar, lät mig se hennes monster, hennes sår. Jag minns att jag höll om henne. Hon grät. Liten och trasig låg hon i min famn och grät. Mina fingrar strök över hennes panna, hennes händer minns jag inget av. Minns inte var de var. Som en frusen fågel. Instängda på ett rum under en vinterhimmel, längre bort men ändå så nära. Och allt jag kunde göra var att viska mot hennes trumhinna att det blir bra. Det blir det.

Det snurrar så mycket bakom ögonen. Mellan öronen. Under hjässan. Ibland tror jag att det är fullmånen. Vi har aldrig riktigt kommit överrens.

Jag vet egentligen mycket lite om er. Ni är en grå massa av siffror på ett diagram. Ordlösa varelser som ger utslag på en tickande räknemaskin. Jag har ingen aning om vad ni tycker, tänker eller vilka skor ni gått i. Vad ni varit med om, vad ni heter. Ändå tycker jag att ni ska läsa det här.

Vill inte producera något just nu. Har svårt att röra mig i mitt eget, kan inte andas mellan alla skrik och det dåliga samvetet. Obekväma morgnar. Försöker rikta allt åt ett annat håll. Som eld, hon har slagit ner i mitt huvud och spridit sig. Som eld. River bitar av mig själv och säger alldeles för mycket. Hoppas att hon inte lyssnar. Att hon inte hör på. Det finns så mycket hon inte ska höra.

Undrar om måsarna blir tunga av all snö. Det ser ju inte ut så. De flyger lika nöjt genom stormen och skriker lika högt. Själv håller jag mig inne. I alla fall just nu. Äter blåbär och hallon med mjölk. Snyter ut de tre kilo snor som samlats i näsan och går in de nya mjukisbyxorna. Känner att det känns bra. Försöker lära mig att göra en sak i taget: Ta av jackan först, sen gå in i köket, koka tevatten, sätta på radion, packa up matkassen... Det är svårt. Försöker andas också. Ibland glömmer jag det. Tror att allt blir lättare om kroppen faktiskt får lite syre. Kanske?

Jag måste sluta åka spårvagn åt fel håll. Det blir mycket enklare att komma hem om vagnen inte åker till Kortedala, tror jag. Kanske kan en inte ha koll på allt helt enkelt. Som åt vilket håll en bor.

De säger att vi är summan av varandra. Jag tror att vi är summan av allt.

Måste sluta bli berörd. Såhär kan vi inte ha det. Men jag tror hela tiden att det är över och borta. Sen är det inte det. Hänger en fågel runt min hals och försöker byta spår. Vill ha en annan bild av världen, tror jag. Vill inte se den som den är. Någon pratar om förändring av beteendemönster. Jag vågar inte lyssna, lägger händerna för öronen och biter på läpparna. Vill bara ha svar. Vill höra henne säga det. Annars vet jag inte vad jag ska tro på.

Du letar dig in. Jag kan för allt i världen inte förstå hur du gör. Men du gör det. Du lirkar dig in mellan mina barrikader, stenmurar. Hittar glipor. Dyker upp och svarar i telefon när jag ringer. Det är fel. Du ska inte nästla dig in. Du ska inte vilja nästla dig in.

Bilder från vinterluften, januarisolen. Maja har tagit den undre.

Jagar solkatter längs listerna. Lyssnar på vinden som skriker, önskar jag kunde lugna den. Försöker sätta upp saker, fästa minnen och viktiga människor på min vägg men de vill inte fastna. Inte alla. Det blir inte bra, vet inte hur jag vill ha det. Var jag vill ha dem. Hur det ska se ut. Får beslutsångest och vill att alla ska få vara med. Det snurrar karuseller i huvudet när jag ställer mig upp. Måste sitta ner och se på medan de ramlar ner, en efter en. Gråter, för jag kan inte ha dem kvar. De glider ur fingrarna på mig. De gamla. Kanske är det dags att lämna. Att sluta hålla fast.

Hej alla nytillkomna läsare. Ni är några stycken nu. Jag är hungrig och mår illa. Kanske mest chokladsugen. Försöker känna efter vad kroppen egentligen vill, för i ena stunden kan jag inte röra mig och i andra är jag så rastlös att jag får panik. Kanske borde jag gå ut och ta luft, men det är så kallt och jag skakar bara hela tiden. Blundar och undrar när värmen kommer. Lagomvärmen. Inte hettan. Klarar inte av det. Vill ha vårvarmt. Solvarmt. Den kommer nog snart. Det gör den nog.

Är så rädd för natten.

Får inga svar. Det gör mig galen. När jag inte vet vad som förväntas av mig. Vad andra förutsätter att jag ska klara.

saker jag måste göra idag: