en pessimist i sitt livs form, jag vädrar blod, det luktar sorg
Att går lite i ett nu. Glömmer bort dagar, men minns detaljer. Namn, födelsemärken, smilgropar. Husfärger. Årtal. Därför missar jag helheten. Det bara är så. Som om huvudet glömmer bort att det inte är smådelarna som är viktiga.
Försöker göra allt jag egentligen inte skulle våga göra. Tänker att då blir det lättare nästa gång någonting känns hemskt och omöjligt och livsfarligt. Men när folk berättar om knivrån och förföljelse hamnar jag så lätt i gamla vanor. Ser mig över axeln och vågar inte titta ut genom glasporten när jag tänder lampan. Påminner mig om att boka tid för att skriva två meningar på min hud. Två som måste stå där. Annars kanske jag tappar mig själv igen.
Försöker göra allt jag egentligen inte skulle våga göra. Tänker att då blir det lättare nästa gång någonting känns hemskt och omöjligt och livsfarligt. Men när folk berättar om knivrån och förföljelse hamnar jag så lätt i gamla vanor. Ser mig över axeln och vågar inte titta ut genom glasporten när jag tänder lampan. Påminner mig om att boka tid för att skriva två meningar på min hud. Två som måste stå där. Annars kanske jag tappar mig själv igen.
Kommentarer
Trackback
