sagor & fabler

För ett tag sedan outade jag min årstidläggning och bannade alla som klagade på den fina vintern. Nu har det här redan blivit en dubbelmoralens kväll, så jag kan väl erkänna att jag längtar lite efter vår (läs: inte sommar). Alltså finvår, när det börjar bli varmt och man kan ha finjacka på sig. Sitta i gräset, bli varm av solen och bläddra i böcker. Odla grönsaker på balkongen ska jag göra också. Och blommor. Bli rädd för getingar. Gå ut i bara tjocktröja. Vara uppe sent och fortfarande ha ljust utanför fönstret. Vakna utan totalt jävla mörker överallt. Dricka iste. Och allt annat fint man gör på våren.

Sjukvården är fin sak. En dyr, fin sak. Åtminstone är de som arbetar inom sjukvården tydligen väldigt dyra (om de är fina får någon annan svara på). Jag for till en läkare idag för att få någon form av hjälp med min sömns ickevarande, med förhoppningen att åtminstone få komma tillbaka och prata en gång till. För prata trodde jag man gjorde med en läkare inom psykiatrin. I alla fall var det så under åren på bup, men det var tydligen större skillnad mellan barnpsyk och vuxenpsyk än jag trodde. Väl där fick jag 1. berätta kort om varför jag var där, 2. göra ett två test, 3. se resultaten på en datorskärm och därefter blev jag ordinerad tre mediciner. Läkaren var tyst en stund innan hon vände sig om och frågade om jag kanske behövde en fjärde medicin också, mot akut ångest. Nä, sa jag. Det räcker nog med de andra.

Är slut, som människa och artist. Tolv kartonger är packade och nu är det bara garderoberna + böckerna kvar. Och lite annat skit. Men sen jävlar. Har dessutom gjort någon form av flyttkort. Ingen vacker syn, dock, men vad ska man göra när man saknar all känsla för form, färg och allt det där tramset. Det är mina vänner bra på, det räcker. Jag måste ju väga upp deras estetiska tygd, med... Något. I alla fall! Imorgon ska moder och broder och jag till Ikea (nej, inte för att äta - för att handla möbler), sen är jag pank. Om jag kan bli mer pank än jag för närvande är. Kanske. Nu ska jag klappa på min nya skrivare, som har varit duktig och klarat premiärturen med bara några små missöden. Fint. Duktigt skrivare.

Dock att jag vaknade halv tre? Det har fan i mig aldrig hänt förut. Tror inte ens att jag sovit längre än till ett, men min kropp är väl inte helt som andra kroppar och uppskattar inte sömn. Vilket däremot mitt huvud gör. Därför är jag mer utvilad än någonsin idag, vill jag lova. Fast jag har ont i fötterna, fortfarande. Sjukt jävla ont. Men det var det värt. Lovar. Dessutom är jag så fint konstruerad, att jag i princip aldrig blir bakis och därmed fungerar lika bra dagen efter. Det var en användbar egenskap när en gick i skolan: Alla andra såg ut som zombies dagen efter, medan jag var lika fräsch som vanligt (läs: inte särskilt fräsch, men fräschare än en zombie). Eh, i alla fall. Om någon ville veta, liksom.

I natt har jag dansat fötterna av mig. På någon fjortiskrog i stan, med fina människor och gamla vänner. Och sådant man egentligen lämnat bakom sig, men som visar sig vara lika fint nu som då. Jag brukar inte dansa, men i natt dansade jag. Jävlar. Och tack alla högre makter för nattbussarna; det går fan i mig snabbare att ta sig hem från stan på natten än mitt på dagen. Nattbussen fo shizzle. I alla fall, här kan vi inte sitta och ordbajsa. Imorgon är det nog allvar igen. Tror jag.

Ni vet när alla ljud är för höga, för äckliga, för gälla? När alla kläder känns för trånga och för stora på samma gång? Och hur man än försöker behärska sig så är allt som kommer ut ur käften bara elaka, hårda ord? Hur mycket man än försöker att inte hetsandas och inte slänga någonting i väggen, så gör man det ändå? Precis så.

Av omständigheterna att döma tycks jag vara en av de få människor, som faktiskt 1. inte ska åka någonstans över jul och 2. inhandlade julklapparna för två veckor sedan. Framförhållning? Ja. Smart chey? Ja.

Ja, jag har sjuklig beslutsångest över hur det ska se ut här. Jag blir aldrig nöjd och jag kan aldrig bestämma mig. Och alla andra har det så hemskt mycket finare och själv åstadkommer jag ingenting. Jämmer och anåda. Kanske att jag en dag kan vila i något beslut. Eller så inte.

Började hela dagen med att gå upp självmant halv nio och maniskt rulla in all kola i smörpapper. Det kändes mindre stabilt. När den här julen är över ska jag inte baka, laga eller koka ihop något över huvud taget. Ska husmorsvägra i några månader. Hoppas bara att någon vill husmora åt mig istället.

Det svåra med att göra julmat såhär långt i förväg, är att låta bli att äta upp den. Därför kompromissar jag med mig själv i mitt vegoköttbullestek: En vegoköttbulle till skålen, en till magen. En till skålen, en till magen. Väldigt produktivt.

Förstår inte hur det kan hända så mycket viktiga saker på ett och samma dygn. För att exemplifiera: Gårdagen innehöll, förutom påskrivande av diverse papper för lägenheten, ett stycke brorsbarnsfödelse, ett stycke efterlängtat hejdå till don't ask, don't tell samt feber för första gången på ett år. Därför är det just nu inte direkt trångbott här. Ni får helt enkelt se fram emot en mer regelbunden och tät leverans av ord och annat pladder om några dagar. Huvudvärk, snor och frossa bidrar inte till någon vidare skrivlust vill jag lova. Och så finns det som sagt en del annat som pockar på min uppmärksamhet (obs: när jag är frisk). Sen att det tydligen är julafton på fredag känns allt mindre som något viktigt. Det går upp för mig att ju äldre jag blir, desto mer brister den fina barndomsillusionen i sömmarna. För ja, jag har hållit fast vid den rätt så länge och ja, den var fin och lycklig. Det här med att se saker ur andra perspektiv är kanske inte alltid att föredra. Ibland är glasbubblan alldeles lagom.

Sova blir mindre och mindre en nödvändighet. Tre timmar och man står sig en hel dag. Alltså är det nog ingen ko på isen att jag är vaken och ska upp halv sju. Ingen ko på isen alls. Vilket för övrigt är ett väldigt fult uttryck. Men uttryck tenderar att vara rätt ofina och opassande. För att vi ska kunna uttrycka oss. Jag tiger helst. Då finns inte risken att bli missförstådd. För det finns allt som oftast en rätt så monstruös risk att bli just missuppfattad när man uttrycker sig. Just för att alla uttryck är så missvisande och egentligen bara finns till för att vi ska slippa säga det vi egentligen menar. För att vi ska kunna brodera ut och lirka in. Å andra tolkas tystnaden också olika och skapar även den en hel jävla massa missförstånd. Kanske vore det bäst att undvika all form av social kontakt. För att slippa bli missförstådd och behöva förklara sig. För att slippa ha folk under huden och alldeles för långt borta.

Idag har varit en mycket händelserik och bra dag, trots att det egentligen bara är en sak som har hänt. Jag vann budgivningen på lägenheten. Alltså, på lördag åker jag ner till Göteborg, lämnar handpenning och åker sen till Stockholm igen. Fjortonde januari skriver vi kontrakt, jag får nycklarna och flyttar in. Fattar ni? Det känns ofattbart och underbart på samma gång. Om jag kunde förklara hur overkligt tacksam jag är, så skulle jag göra det. Nu är jag så trött att mina ögon går i kors och då är det svårt att skriva (om ni inte testat, så testa). Därför ska jag skriva och leverera här någon annan dag. Lovar. God natt.

Sitter för tillfället på tre miljarder nålar och hetsäter morötter, som ren nervositetsåtgärd. Allt på grund av budgivningen på lägenheten, vilken pågår just i detta nu och som vi leder. Jävlar vad jag inte tänker ge mig. Snälla, fina, rara mamma håller ställningen och jag försöker hitta på något vettigt att göra medan jag inväntar nästa sms från mäklaren. Nervöst? Nervöst. Det är the most recurrent feeling of the week. Grattis, säger vi här på faravill. Nu tänker jag baka det jag inte hann igår och hoppas på att ni håller era tummar och tår för mig. Adjö.

2007
»Vad är det som säger att den sk normaliseringen slutar med att homo-, bi- och transpersoner skall normaliseras? Varför inte personer som begår tidelag eller pedofili? Dessa sexuella avarter är inte normala och kommer aldrig att vara normala. Normalt är det som vi människor är skapta för, det vill säga att kunna få avkomma och föra släktträdet vidare.«
Björn Söder på sin blogg.

2009
»Är man homosexuell har man av naturen frånsagt sig rätten att få barn«
Björn Söder, partisekreterare för SD, i Sydsvenskan.

2010
»Inga former av nedsättande attityder gentemot hbt-personer har någon som helst förankring i våra program och policydokument«.
Partiledaren Jimmie Åkesson och andre vice partiledaren Carina Herrstedt i en debattartikel i Aftonbladet.

(Citaten hittade i senaste numret av tidningen Kom Ut.)

Ambivalensen. Det är så svårt att leva när den ständigt rycker mig i hälarna. Påminner mig om att allting kan gå åt helvete. Att allting kan bli fel och katastrof. Som om jag inte redan visste. Som om jag inte hade skapat kaos alldeles själv förut. För det har jag. Jag har valt fel. Valt om och valt fel igen. Ändå är det min största rädsla, att det ska bli fel. Att det inte ska bli rätt och bra och fint. Att mina luftslott ska visa sig vara enbart det: Luftslott.

Vet inte vad ni tycker, men här är luciamorgon en aning heligt. Så länge jag kan minnas har jag blivit väckt av moderskeppet sjukt tidigt för att få äta lussebullar till frukost och titta på SVT:s luciafirande. I år var inget undantag och jag undrar således: Vafan var grejen med Darin och avdankade schlagertanter? Varför vill SVT förstöra min enda morgon då jag har anledning att gå upp före tio, med Svenssons favoriter och dåliga låtval? Jag menar, tänd ett ljus? Kom igen! Vad hände med alla fina gamla folkvisor? Va? Allt gammalt är fint och all förnyelse äro av ONDO! Bah. I Malung vet man hur det ska gå till, minsann.

Dock att gammalt groll kan göra minst lika ont efter ett och ett halvt år.

Råkade visst villa bort mig och hamna hos Gry igår. Där fick jag, förutom kolla på Skönheten och Odjuret, sova över och som jag sov, sen. Hela åtta och en halv(!!!) timme utan ett enda uppvaknande och utan mardrömmar. Amazing. Väl på väg hem var jag så överdrivet optimistisk att jag valde att promenera sista biten. I tio minusgrader, leggings och utan vantar. Dumma, dumma flicka. När jag kom in var jag fryst fiskpinne och inte så jävla pigg längre. Turligt nog blev dagens enda inplanerade händelse avbokad och jag kunde ägna mig åt att tina upp istället. Sen ville mamma baka och jag är väl inte den som säger nej till intelligensbefriade sysselsättningar.

Vill aldrig mer se vit choklad. Inte minsta gram. I kylskåpet står i alla fall vit chokladfudge med lime och vit chokladtryffel med apelsin och vanilj. Det kommer vara gott och efterlängtat - på julafton. Som tidigast. Nu vill jag helst kräkas på all knäck och kola som återstår av det här julgodiskokandet. Jag är en dålig husmor, ack ja. Är i alla fall halvvägs! Dock är kameran på omplåstring och därför uteblir alla eventuella bilder. Inte för att jag hade orkat/haft lust att fotografera något, när jag stod med tryffelsmet och vit choklad (blir nu illamående av bara ordet) upp till öronen.

Svinalängorna var ett knytnävsslag i magen. Dock ett mycket fint, välgjort och välspelat sådant. När eftertexten rullade in, satt Sagas salong 1 knäpptyst och inte en människa rörde på sig. På flera håll hördes snyftningar, någon tog ett djupt, ansträngt andetag och en annan skruvade besvärat på sig. Jag kan inte tänka mig att någon gick därifrån oberörd. Pernilla August har gjort ett fantastisk fint jobb och lilltjejen, som spelar den unga Leena, var galet duktig. Och Noomi var makalös, as usual.

Okej, nog med whinandet. Kände bara för att fläka ut mig lite och ge er en smaskig, självömklig detalj från verkligheten. Känn er insläppta. Eller? Nej, okej. I alla fall. Mina händer är torra som fnöske, allt tack vare det enorma diskberget jag vaknade upp till. Kände inte att jag ville ha det där. Jag hatar när det är stökigt. Så jag städade resten av köket också. Och tvättade. Sen klappade jag mig själv på axeln och fick fin-sms av Gry.

Blir alltid lika arg när jag vaknar efter ångestnätter. Alltid lika besviken, skamfull och förvirrad. För hur många lakan jag än vrider mig i, hur många varv jag än går i lägenheten och hur mycket jag än kippar efter den där jävla luften, så kan jag likväl vakna morgonen därpå och inte känna något alls. Som om kallsvetten och rivsåren var ren fiktion. Jag kan ta på mig mjukisbyxor och gå ut i köket, koka te och läsa tidningen som om ingenting hade hänt. Finns det inte gränser för hur labil man kan vara? Visst är det finnemang att vakna upp och inte känna några efterdyningar ö.h.t., men hur mänsklig känner man sig då? Hur verkligt är det om det kan vända åt ett helt annat håll på några timmar? Man slutar som tro på sig själv efter ett tag. Så farligt kan det väl inte ha varit, va? Jag måste ha överdrivit. Och när det ringer från hjärnskrynklaravdelningen och frågan om hur illa det är kommer upp, vet jag inte ens vad jag ska svara. Inte så farligt, va?

Skriver igen. Som om någon lossade på en spärr och släppte lös en skenande hjord. Det tar aldrig slut. Ord som rinner ur fingrarna, händelser som formar sig och formar sig igen. Är så rädd för att det ska ta slut. Vill fortsätta för alltid. Vill skriva färdigt det jag påbörjat. Det som ligger och gror i mitt dokumentskåp. Det om smärta. Om läppar och hud och slag. Vill fortsätta. Är så rädd att det ska dö ut.

Det är svårt att hantera när saker och ting faller på plats. Åtminstone när man är van vid att det inte gör det. Som när det helt plötsligt finns något att se fram emot, något en bit in i framtiden som det faktiskt finns någon mening med. Jag menar, efter sex månader av sängliggande, rastlöshet och ambivalens blir huvudet alldeles bomullsfyllt. Degigt och långsamt. När det sedan visar sig att huvudet ska få återgå till någon form av vardag och kroppen inte längre ska behöva sitta stilla, så får man lätt blodtrycksfall. Åtminstone jag. Men fint är det. Fint att få flytta till fin stad. Fint att hamna närmre finmänniskor. Fint att få plugga. Fint att ha en anledning att gå upp på morgonen (och gå och lägga sig på kvällen). Fint med fint, helt enkelt. Om bara allt sentimentalt skit, som biter sig fast som iglar i huden kunde ge sig av. Det är så svårt att glömma. Svårt att rätta till alla fel, göra om och göra det bra. Släta över och vända blad. Kanske är det bara att sluta röra vid det, allt. Bara.

Antiklimaxet när man planerar utgång och sedan kommer på att det är tvättdag. Ack och ve.

Nej men, jag äter bara min egen vikt i nonstop och uppdaterar mailen en gång var femte minut. Skitlugnt. Ascoolt. Det är chill, jag lovar. Och jag har inte alls hunnit ändra mig femton gånger och bytt kläder tre. Bara för att ha något att göra. Borde kanske slå in fler julklappar till lillkotten. Städa kanske. Ja. Kanske.

Och på tal om något annat, vad är grejen med Septembers jävla Mikrofonkåtlåt? Den är... Inte ens bra? Varför sådan hype över en låt som är 1. mycket sämre än originalet och 2. mycket sämre än allt annat som någonsin gjorts? Ska det vara, så ska det vara det här. Nu lär jag gå härifrån innan jag börjar gnaga på skrivbordet.

Det är helt sinnessjukt att det bara är fem minusgrader ute. För det känns åtminstone som femton och då ska nämnas att jag är vän av kyla, i vanliga fall. Idag var det däremot odrägligt. Tur då att Kista är varmt. Jag kryssade fram mellan barnvagnar och pälsmössor och hittade allt jag skulle ha. Hur ofta händer det? Makalöst, måste jag säga. Synd bara att trosindustrin har gått bananas. Vill man inte ha volanger(!), krusade kanter och rosetter får man gå på mormorsavdelningen och ha troskanten uppe i armhålorna. Vill man ingetdera, får man vara utan. Eller ja, det kändes så ett tag åtminstone. I alla fall, jag hittade trosor och kunde gå hem utan trosångest. Great success!


Sådär ser det ut just nu. Jag går runt och biter sönder naglarna, äter obscena mängder pepparkakor och försöker att verka cool. Det är dock inget som någon går på. Jag är jävligt ocool när jag biter på naglarna. Men det är fan inte mänskligt att behöva vänta på sådana här livsavgörande besked. Inte alls, faktiskt.

Och vad är grejen med att blixten går sönder på kameran två veckor innan jul? Va? Hur hade ni tänkt lösa det här? Jisses Amalia, nu är goda råd dyra.

Men jävlar, nu har halva dagen gått igen. Jag måste sluta göra ingenting, det tar så mycket tid. Fast idag har jag faktiskt gjort klart en sak som skulle göras klar. Guldstjärna till mig. Nu borde jag egentligen gå ut, för snart blir det mörkt och då vaknar alla spöken. Jag gillar inte spöken. Inte mörker heller, för den delen. Dessutom måste jag gå bort till kiosken och hämta ut nya abonnemanget till mobilen = prata med människor = UH. Men jag menar, vad gör man inte för att folk ska kunna ringa gratis till en.

Nä, iväg var det. Ska inhandla ny hårfärg och en mössa. Värt. Och på tal om det, så köpte jag världens bästa julklappar förra veckan. Ni skulle bara veta! Tyvärr får ni vänta till efter jul, eftersom julklapparnas mottagare läser det här pladdret. I alla fall. Pusshej.

Med posten idag fick jag en posttidning, adresserad med min folkbokföringsadress och mitt fulständiga namn. Tidningen var vid en första anblick helt anspråkslös och jag var i färd med att lägga den ifrån mig, när jag läste baksidan. "Protestera med oss mot svenskhatet! Över 80% av alla gruppvåldtäkter begås av ickesvenskar!". Rubriken är undertecknad Salemfonden.

Min första tanke när jag läser, är varför i helvete en tidning med så tydligt rasistiskt och främlingsfientligt budskap har hamnat innanför min dörr. Min andra tanke är varifrån de fått sådan information. När jag vänder och läser framsidan står det högst upp: "Mångkultur - vinst, nollsummespel eller förlustaffär?". Under står tidningens namn, Sveriges ungdom - Sveriges framtid. Här försöker jag kolla upp det företag som står på kuvertet i vilket tidningen levererades, men varken företaget eller boxadressen finns att hitta på internet. På tidningens ledarsida hittar jag istället en lista på donatorer till projektet, bland annat Nordisk ungdom och Nationaldemokraterna. Som redaktör står Robert Vesterlund. Det slår mig att det jag håller i handen är en informationstidning med vilken flera nationalistiska, rasistiska och främlingfientla grupper försöker värva ungdomar. "För Sveriges framtid".

Det som äcklar mig mest är inte att ett företag jag inte kan få tag på har fått fram min adress och skickat ut en tydligt främlingsfientlig tidning till mig, utan att den antagligen har skickats till fler ungdomar och olyckligt nog med all säkerhet hamnat hos någon som inte alls är så övetygad om sin egen identitet och ståndpunkt. Det här sättet, att spela på ungas osäkerhet, vilsenhet och längtan efter gemenskap, känns inte bara obehaligt utan också skitäckligt. Åtminstone när det slutgiltiga målet är att värva medlemmar till grupper, i vilka man hävdar att människor från andra kulturer, länder och religioner är orsaken till våld, brott och arbetslöshet i Sverige. I vilka man påstår att vita, heterosexuella män står högre upp än andra människor. Som lockbete skriver man inte bara i stora ord hur orättvist svensk politik och media har behandlat Sverigedemokraterna, utan också att man "med en välkomnande hand vill bjuda in till delaktighet, engagemang och gemenskap i denna växande kraft". Som om det var ett utskick från scouterna.

Att innehållet saknar källor, är skrivet på dålig och ovårdad svenska och dessutom benämner svenska medborgare med utländskt påbrå/bakgrund som "ickesvenskar" gör allting än mer vidrigt. Jag tänker på mina vänner och bekanta, varav många inte alltid är särskilt källkritiska; en del har nog inte ens en tanke på källor när de läser. De är självklart inga undantag, utan istället är källkritik och analys av medier en ganska liten del av samhällskunskapen i skolan. När en tidning säger att 80% av gruppvåldtäkterna begås av "ickesvenskar" finns det stor risk att den som läser inte bryr sig om att statistiken saknar angiven källa och helt enkelt kan vara påhittad av artikelförfattarna.

Egentligen är det fruktansvärt sorgligt, att det idag fortfarande finns människor som skyller det egna landets sociala, näringslivsmässiga och rättsliga problem på medborgare med annan hudfärg. Det känns otryggt och obehagligt. När vi går in i 2011, drar fortfarande vissa människor andra folkslag, kulturer, religioner, sexualiteter, identiteter och etniciteter över samma gräns. Och det finns fortfarande fullt med hat. Obefogat, hjärntvättat och vilselett hat. Jag undrar om vi någonsin blir kvitt det, när jag stoppar tidningen i ett ofrankerat kuvert och skickar tillbaka den.

Okej, hej. Igen. Nu är jag ikapp och ska böja leverera igen. Lovar. Eftersom saker och ting ibland inte går som jag vill och eftersom jag, som bekant, är vad min kära mor kallar "otroligt labil", så får det här med att skriva för att andra ska läsa väldigt låg prioritet emellanåt. Men bara emellanåt. Det ska inte upprepas. Inte så ofta, i alla fall. Kanske några gånger i månaden bara. Men, mina vänner, misströsta ej! Väl tillbaka bjuder jag på pepparkakor. I och för sig bara i form av en bild, men ändå: Pepparkakor! Nybakade, dessutom. Några är till och med formade som elefanter. Bara Tora som inte får några, för hon 1. tycker inte om dem och 2. tål dem inte. Och Cami tål dem inte heller. Men ni andra, varsågoda. Känn generositeten. Julvänligheten. Den är det inte varje dag ni får uppleva här.

Om vi ska vara lite seriösa för en gångs skull (Och varför detta "vi" hela tiden? Jag måste ju verka en aning personlighetsklyvd. Vilket kanske är sanning med modifikation. En parentes, bara. Never mind.) så kan jag förkunna att det där antagningsbeskedet lyser med sin frånvaro. Om man kan uttrycka det så, vilket man säkert inte kan, men då gör MAN det ändå. Man och man. Då gör kvinna det ändå. I alla fall, och i och med att antagningsbeskedet då fortfarande är obarmhärtigt och gör mig sjukligt nervös, så kommer det fortsätta vara det ständiga ämnet här i åtminstone tre dagar till. Ni som alltså känner för att läsa om något annat, kan bara vänta med att läsa några dagar. Dock att jag inte kan utlova något positivt, om antagningsbeskedet ter sig negativt. Då finns istället viss risk för emoblogg. Viss risk. Men den dagen, den sorgen och vi ska väl inte ta ut sorgerna i förskott - då har vi inget kvar till sen. Istället tänkte jag nu slå in Julias julklapp och baka en limpa. Två, förresten. Två limpor. Pusshej.

Och alltid ska det uns av lugn vi lyckas frambringa rivas upp av värdelösa minnesbilder, folks arrogans och det egna huvudet. Det går runt, runt av möjliga och omöjliga scenarion med misslyckande, alla inlindade varsamt i ensamhet, uppgivenhet och det onda mörka. Inte vill vi dit igen, inte kan vi kasta oss ut och riskera allt det där igen. Inte kan vi. Och hela tiden skriker en röst långt inuti att snart går alla glasbubblor sönder och vad har du då att skydda dig med? Vad ska du gömma dig bakom när ingenting finns kvar? Håll avståndet, du drömmer igen.

Det är inte mycket som slår rimfrosten. Möjligtvis rimfrosten i kombination med adventsstjärnor, presentlack och julmust. Ungefär så har dagen varit i alla fall och sådana dagar kan bara vara bra dagar. Dessutom hade vi pepparkakor hemma och medan radiojulkalendern strömmade ur högtalarna passade jag på att slå in årets första julklapp. Den blev till lillkotten, såklart. Och julklappspysslandet gav mig också andelning att dra fram Olivettin, a.k.a. den turkosa skönheten. Skrivmaskinen, alltså, för er som inte vet vad en Olivetti är (såhär ser den ut). Den brukar komma fram lagom till jul, när det ska skrivas rim och julhälsningar. Allting blir så mycket finare när det är skrivet med skrivmaskin. Synd bara att jag har på tok för mycket grejer och måste husera den stackars skrivmaskinen i garderoben för det mesta. Blev lite arg på mig själv och började tokrensa bland lådor och damm. Det var nog bra, trots att en del skattgömmor innehöll minnen och annat otrevligt, som fick mig att börja grina mitt i min produktivitet. Lite julmust på det, så var det bra och färdigrensat sen. Nu ska jag nog göra världens finaste pepparkakshus. Om ni är snälla och slänger in en kommentar någon gång, så får ni kanske se. Kanske.

Varför ska folk trängas så jävligt? Jag må vara tant, men jag ids inte att folk tar för sig sådär. Trängs, alltså. Jag menar, vi har väl en jantelag av en anledning? Och har man stått och väntat länge, så borde det rimligen stå skrivet i varenda liten sten att man blir påsläppt först. Svensk lag, så att säga. Och att sätta sig på sätet längst ut när bussen är fylld till bristningsgränsen? Vad är grejen? Egocentriska, dumma människor, som brer ut sig och tittar djupt ner i tidningen för att visa att "jag tänker i alla fall inte flytta på mig för din skull". Tacka vet jag solidariska, vänliga själar: Sådana som tränger ihop sig, reser sig för äldre och ler vänligt medan de utbrister "nej det är ingen fara!", fast de egentligen har haft en skitdag och bra gärna skulle vilja sitta ner hela bussresan hem. Det är de människorna som borde få medalj av knugen. I alla fall i "snökaos" i Stockholm en svinkall decembereftermiddag.

Tur att man har fina vänner som vill fika i tio minusgrader. Det hjälper liksom lite mot oroandet.

Det är helt otroligt hur mycket som behövs göras utan att man egentligen har någonting att göra. Papper som ska flyttas på, böcker som ska läsas och kapitel som ska skrivas. Och allt te som ska drickas. Bästa sättet att inte oroa sig är nämligen att alltid ha något att göra. Inte sitta still och fundera så mycket, mest irra runt och flytta på krukor och rätta till linjer. Fast jag är orolig ändå. Jag oroar mig alltid. Och när jag oroar mig så kommer jag aldrig till ro. Då blir det inte så mycket skrivet här heller. Eller, det kanske egentligen mest beror på att jag inte har så mycket att skriva om. Ingenting jag vill skriva om, åtminstone. Istället läser jag om andras intressanta och på ytan perfekta liv. Mycket mer underhållande. Adieu.