sagor & fabler

En väldigt ärlig, och ful, bild på hur min tillvaro ter sig just nu. Allt är liksom halvklart, känns det som, trots att jag packat så gott som allt. Inte undra på att man skäms över sig själv, när det troliga antalet kartonger i slutändan kommer landa på sisådär fjorton stycken. Varav fyra små. Har man så mycket saker? Fattar inte. Undrar hela tiden vad jag egentligen har packat ner, eftersom det fortfarande känns som halva bohaget är kvar. Lite äckligt. Att man äger så mycket saker. Man och man.

När jag vandrade runt på Ikea under dagen och minst fem bebisar hade vänt sig mot mig och lett sina gulligaste, sockersötaste leenden mot mig, så slog det mig att bebisar nog är helt okej. När de är på avstånd och liksom bara är söta (läs: inte skriker). Enda ungen jag träffat som gärna får skrika är brorsbarnet. Den ungen har banne mig ett mysigt skrik. Sen skriker han inte så mycket heller, han sover oftast när jag träffar honom. Bra unge. Jag är glad så länge andra skaffar bebisar och jag slipper. Tack så mycket.

På torsdag är det två veckor kvar här. Två långa veckor. Tider får gärna gå lite fortare (tack så mycket, igen). Och nyårsafton? Är det på fredag? Jaha. Det är en överskattad dag. Fast det kanske jag säger bara för att jag själv inte har något inplanerat (läs: blivit inbjuden). Om det i sin tur beror på att jag är rätt så tråkig eller rätt så socialt inkompetent och helt enkelt saknar umgängeskrets i den här staden, låter vi vara osagt. Dock tror jag att jag helt enkelt är too cåål for nyår och att ingen vågar fira med mig, rädda för att försvinna i min awesomeness. Synd för er, säger jag bara.

Nä men, såatteh. Hejdå.