i natt skall du dansa vid Svartrama tjärn, i långdans, i språngdans på glödande järn
Har varit på ön mitt emot Saltkråkan igen, äntligen. Ätit så mycket sill och potatis min kropp klarat av, gått barfota på klipporna och haft det allmänt bra. Hade mina bästa dillebarn där och förutom att kedjeröka runt braselden, så hann vi både äta tårta och prata om livet. Det är något med att ha folk omkring sig som är en sån självklar del av ens liv, oberoende av hur ofta eller hur sällan en hinner träffas. Att veta att det mesta är precis som det varit, även tolv månader senare när vi ses nästa gång. Lite som familj.
talk to me and watch me crumble, you will see me come undone
Nu är det visst fullmåne, igen. Som en stor schweizerost hänger den på himlen och hur jag än gör lyser den igenom mina fördragna gardiner. Hur jag än vänder och vrider på mig, så kan jag inte somna. I och för sig har det varit så de senaste veckorna, helt utan fullmåne, sen terminen tog slut (i och med en färdig b-uppsats, hurra!); jag har på ett rätt oattraktivt sätt flutit runt i min lägenhet, vänt dygnet 180 grader åt fel håll och inte tagit mig ur haremsbyxorna mer än nödvändigt. Liksom stannat i utvecklingen lite, eller kanske snarare degraderat till en odräglig, instabil tonåring med lite för lite motivation. Sen pms på det, som fått mig att ena stunden gråta i kökssoffan och känna mig som jordens ensammaste person och vad ska jag göra med mitt liv vem är jag ens hur ska jag klara av mig själv, för att sedan obemärkt glida över i ett maniskt light-mode då plötsligt hela världen är min och här ska det rensas i bokhyllan jävlar vad kul att promenera en halv mil mitt i natten hej vad det går. På det hela taget ett par mentalt påfrestande veckor - fysiskt? Not so much. Därför var det rätt göttigt att gå till jobbet idag och inte sova till halv tolv som en annan odugling. Det finns inget jag föraktar hos mig själv mer än den sidan som bara stänger ner alla system och släpper.
Tack och lov är sommaren och ledigheten övergående, precis som det här neandertalarbeteendet jag fjantar mig med emellanåt. Det svåra, fullmåne eller ej, är att kunna ta vara på allt det fina som händer medan det faktiskt händer. Att inte längta och tråna efter nästa årstid, nästa vecka, nästa år, ett annat liv. Kanske, när jag lär mig det, kommer jag sluta sova till halv tolv så fort det blir lite jobbigt här i livet. Kanske.
Tack och lov är sommaren och ledigheten övergående, precis som det här neandertalarbeteendet jag fjantar mig med emellanåt. Det svåra, fullmåne eller ej, är att kunna ta vara på allt det fina som händer medan det faktiskt händer. Att inte längta och tråna efter nästa årstid, nästa vecka, nästa år, ett annat liv. Kanske, när jag lär mig det, kommer jag sluta sova till halv tolv så fort det blir lite jobbigt här i livet. Kanske.
