du bara låtsas som det regnar
Falleri fallera falleralla, alla faller, faller långt och rakt neråt. Faller i sömn och faller av. Faller hejdlöst, skonigslöst och svinhårt för en viss hud som vid vissa tillfällen nuddar fingertoppar och som lika fort är borta igen. Någon annan stans, med läpparna mot någon annans hjässa. Faller tillbaka, baklänges och utochin bara för att vi vet hur dumt det är. Hur det är bortkastad tid att hålla av när det inte finns någonting att hålla i. Ingen som håller tillbaka. Faller ur balans, allra mest när kornblå mandelögon stirrar tillbaka och ingeting längre är på riktigt, för vem kan värja sig när en människa ler med hela själen sådär att näsan rynkar sig? Vem faller någonsin åt rätt håll?
