du måste vakta med ditt liv
Har väldigt mycket i huvudet. Sådär så att det nystar sig, blir trådigt och svårläst. Som en fransig mattkant. Hon andas tungt bredvid mig, drömmer, antagligen, och mumlar något jag inte kan avkoda. Hon är så förbannat jävla vacker. Det växer och bankar i brösten när hon kryper närmre, snuddar med näsan mot min hud. Som ett barn, sover hon. Trygg och lugn bland luftslott.
Allt det oklara blir också oviktigt, när hon vaknar till och frågar vad det är. "Jag kan inte sova", svara jag. "Mhm" hörs det från hennes honungsläppar medan hon sakta somnar om. Jag inser för varje andetag där, bredvid henne, att livet är alldeles för värdefullt för att slösa bort på alla nystan och vrak innanför pannbenet. Här och nu, det är grejer det.
there's no such thing as too many books
morgonen och verkligheten m.m.
alltid med en orkan i hälarna, aldrig kunnat stanna någonstans
När jag rökte för en stund sen kom jag att tänka på hur livet skulle te sig som hemmamänniska. Ni vet, sådär som Underbaraclara? Gå runt i hemsydda klänningar med en trollunge på på höften, med vitmålade trägolv, vintageleksaker och en hund som ligger tyst och snäll på den ärvda köksoffan. Precis så. N kommer hem från jobbet, jag har gjort storkok på linssoppa och allt till ljudet av en gammal LP som knastrar hemtrevligt. I ett hus i en skog vid en sjö. Jag kunde pula runt med allt möjligt, sy, baka, knyppla och självklart ha massvis med tid för min änglalika unge (som är alldeles tyst och snäll). Sen bjuder vi alla på parmiddagar, med sjömansbiff och äppelkaka. Och dagen därpå går N till jobbet igen, medan jag stannar kvar.
EH. Förstår ni hur rastlös och understimulerad jag skulle bli? Skulle väl börja tugga på ungen efter ett tag, MEN DET FÅR EN VÄL INTE SÄGA HÄR. Nä, hemmavarandet tillägnar jag de som ids.
Sen är det synd att människor som valt att vara hemma inte kan låta oss andra trivas med att inte vara det. Den här umeåfeminismen, vilken skändar de kvinnor som väljer att anpassa sig efter storstadskulturen genom att bo i stan, arbeta och kränga på sig för trånga jeans, är inte särskilt konstruktiv. Jag är väl medveten om vilka ideal och krav det finns kring mig som kvinna, men att ta på mig jeans ser jag som ett personligt och högst bekvämlighetsmässigt val - är inte det vad feminism ska eftersträva? Att vi alla, oavsett kön får avgöra vad och vad vi inte ska trycka ner benen i?
we're in the middle of something, we're here to stay
Igår slängde jag cv:n omkring mig som om det vore toapapper. Tror att jag gjorde ett bra intryck med mitt superleende, efter allt peppande från min egen coach Tora. Hon är bra. Vi är bra. Sen att vissa butiker är dumma i huvudet och inte förstår vad de missar när de säger nej och adjö, det är deras förlust. Här har de världens bästa butiksbiträde, de vet bara inte om det än! Undrar om en kan skriva "superhjälte i smyg" och sådant på cv:t? Vore ju bra. Lite så jag rullar.
Ursäktar å det grövsta för halvkassa instagram-/hipstamatic-/valfri random fotoappsbilder. Kameran ligger nu stiligt på en hylla bredvid pappas gamla Nikon. Ska bara försöka minnas hur en gör.
I was definitely made for these days
for the colour red
Det kom önskemål och renodlade krav på någon form av återupplivning av den här bloggen. Någon vill väl hålla koll på vad som sker, utan att för den delen behöva prata med mig direkt och ja, jag är ju inte den som är den. Därför satt jag häromdagen och virkade ihop denna snåriga förklaring om de senaste månadernas vara och icke vara. Lite som en sen julklapp till er stackars satar, som fortfarande hänger på låset och suktar efter mer.
Det var såhär va, att jag träffade en brud. Eller nej, en tjej. Flicksnärta. I alla fall, hon sprang in i mig och fastnade där. Hon höll mig i handen när allting stormade utanför och nu kommer vi liksom inte ifrån varandra. Ni vet. Sen slutade jag skolan. Sen började jag skolan igen.
Det är fult att inte vara kapabel. När kemiska substanser blir viktigare än att gå till skolan, äta mat, träffa de en älskar - då är en inte kapabel. Inte kapabel till något annat än att hamna på sjukhus, igen. Det är skamligt och äckligt att behöva erkänna för sig själv. Det är ännu äckligare att behöva förklara för de läkare en träffar att nej, ni får inte skriva ut mer, för jag kan inte hantera det. Äckligast av allt är när läkare struntar högartat i det som sägs och skriver ut ändå.
Skolan tog slut där. Mycket tog slut där. En väldigt massa annat tog fart.
Jag har lärt mig vad familj betyder och jag har har blivit triangelmärkt. Vi vänder sakta blad och människor omkring mig talar om förändring inför nya siffror i kalendern. Jag vill bara att det som är ska bestå, precis såhär. För om sex dagar byter jag kust, blir sambo. Tar ett asläskigt, skitstort kliv in i fortsättningen på den här berättelsen och dinglar med fötter vid en ny sängkant. Håller henne i handen medan vi promenerar vidare.
