du måste vakta med ditt liv
Har väldigt mycket i huvudet. Sådär så att det nystar sig, blir trådigt och svårläst. Som en fransig mattkant. Hon andas tungt bredvid mig, drömmer, antagligen, och mumlar något jag inte kan avkoda. Hon är så förbannat jävla vacker. Det växer och bankar i brösten när hon kryper närmre, snuddar med näsan mot min hud. Som ett barn, sover hon. Trygg och lugn bland luftslott.
Allt det oklara blir också oviktigt, när hon vaknar till och frågar vad det är. "Jag kan inte sova", svara jag. "Mhm" hörs det från hennes honungsläppar medan hon sakta somnar om. Jag inser för varje andetag där, bredvid henne, att livet är alldeles för värdefullt för att slösa bort på alla nystan och vrak innanför pannbenet. Här och nu, det är grejer det.
Kommentarer
Trackback
