inget ljus utan mörker, jag står i mitten nu
Jobbar, sover, jobbar. Sover. Går upp med solen och kommer hem till dammråttor och odiskad disk. Alldeles snart är det slut och något annat börjar, igen. Känns halvbra eftersom jag trivs så fantastiskt på detta jobb. Kanske får jag komma tillbaka, kanske.
Har varit i Enviken hos bästa, bästa. Tagit sovmorgon och varit på kalas. Pratat, väldigt mycket om väldigt stora saker. Något gnaver i huvudet, bokstavligt talat. Vill helst glömma bort det, för jag vågar inte tänka på vad som skulle kunna komma fram. Ett typiskt konstruktivt sätt att hantera saker. Typiskt mig själv. Försöker carpa diemet lite extra tills jag vet. Försöker säga hur mycket jag älskar dem jag älskar. Försöker reda ut vad jag vill göra av alla stora beslut som måste tas någon dag. Att vara vuxen.
Är glad för att jag fått krama om människor jag saknat, de jag vill ha närmre. Som om jag håller dem extra nära när vi väl ses; jag måste vara odräglig när jag vill sitta nära, kramas och hålla om. Men jag kompenserar bara för alla de dagar vi är långt ifrån. Och vem vet när vi ses igen. Vem vet något alls.
och om jag visar mer än vad jag tänkt och om jag visar mer än vad de trott, var hamnar jag då? vem ska förlåta mig?
Tänker mycket på mamma. Vet inte varför, det har bara blivit så. Sista tiden. Tänker på mycket som gör ont, saker jag gjort som sårat och skrämt. Saker hon gjort. Saker jag vill göra och som jag vill ge. Säga. Ja, främst det. Säga. Men är rädd för att allt ska bli verkligt då, alla mina värsta mardrömmar. Drömmer dem ofta nu, att hon försvinner. Att jag inte kan göra något. Vaknar hela tiden och när jag somnar om kommer de tillbaka igen.
Kan börjar gråta helt plötsligt, på Willys, eller bussen eller på jobbet, bara av tanken på att en dag är hon inte här. Vem älskar mig villkorlöst då? Vem ringer jag mitt i natten? Vem sjunger en vaggvisa fast jag är tjugoett år, bara för att jag är så rädd? Vem?
Det är kanske ett tecken på att något händer i mitt huvud, något som egetligen är bra. Min gamla psykoterapeut sa att jag borde klippa navelsträngen till min mamma. Jag blev arg och sa att det har jag ju redan gjort. "Jag flyttade ju hemifrån när jag var femton!". Börjar förstå vad hon menar nu. Förstår det när jag skriver det här. För en dag måste jag klara mig utan henne. En dag kanske jag måste börja ta hand om henne och inte tvärt om. Även om det, förhoppningsvis, är långt, så otroligt långt kvar dit, så kommer det hända. Och om jag ska överleva det måste jag förstå att jag och min fantastiska, underbara, makalösa mamma inte är samma person. Att vi inte sitter ihop.
Någon skulle börja slänga sig med termer om anknytningsstörningar. Säkert helt befogat. Och säkert helt obefogat. Det enda jag vet är att jag är världens rikaste person, som har henne. Mina fina mamma. Som jag älskar henne.
Det här var väl egentligen inte vad jag hade tänkt skriva om. Men tydligen behövde det komma ut. Kanske bra, det.
