på jakt efter solen
Tentahelvetet är klart. På min balkong växer morotar och sallad (och sockerärtor, men de fick inte vara med på bild). Nu ska jag städa och handla och sova och titta på film och skriva. För nu är jag arbetslös.
tentavecka
vaken om natten och drömmer på dagen
jag blir så
dum av dig
dum av dig
(säg bara till när, var, hur)
hon säger människan skall inte vara ensam, så kom låt oss dela denna alltför mörka natt
I natt ska jag sova över. Jag tycker egentligen om att sova över, tycker egentligen om att vara hos människor och dela kvällar och morgnar med dem. Men alla är så tysta. Alla vill ha sitt eget och vem är jag att rubba deras cirklar. Och hur vågar en fråga egentligen? Idag frågade jag och idag ska jag sova över. När en inte klarar av sig själv får en protionera ut sig själv till de som ids bära en liten bit, höra en liten del och som orkar torka några tårar. För gråta, det kan jag. Något har tagit plats i mig och jag vet inte hur jag ska bli av med det. Snart, mina vänner, snart är det nog bra. På måndag är det diagnosdags. Nu ska jag åka spårvagn en extra halvtimme bara för att få tiden att gå. God natt.
god morgon, ikväll ska fråga ett vara finito
Såhär känner vi inför det.
10 minuters paus, 25 minuters försök till effektivitet
De säger att en ska vara kreativ i tentapauserna. Jag vet inte hur en är kreativ. Jag svamlar ord och har hicka, röker två cigaretter i rad och försöker få ihop en helhet. Tänkte att imorgon ska numero uno vara "klar". Tänkte jag. Ibland tänker jag för mycket. Mest vill jag skriva andra saker än tentatexter, mer svmmel och meningsbrytningar och konstiga ord. Men nu är det som det är. En kan inte alltid få som en vill. Kanske klarar jag det, kanske inte. Tänker att en kan ju alltid bli bonde istället.
som gravitation
Och när jag behöver den som mest, finns den som minst. Orken. Lägger mig på mitt hallgolv och somnar. Väck mig inte imorgon.
and my head told my heart "let love grow", but my heart told my head "this time no, this time no"
Mysan tjugotre barre!
Sammanfattningsvis: Hemmagjorda partyhattar, potatismys, glutenfri jordgubbståra, Bonde söker fru (utan snuskiga baktankar), Land & stad, Asti Cinzano och litervis med kärlek.
hold me, wrap me up, unfold me, I am small and needy, warm me up and breathe me
idioter, varför finns det inga kvoter för idioter?
Det går inte ihop längre. Allt som komma skall. Allting faller isär, rinner ur händerna på mig. Pengar, tid och den där knuten i magen jag inte vet hur jag ska bli av med. Om det ens är något jag kan bli av med. Jag halkar, snubblar och trots att händer försöker hålla mig uppe kan jag inte. Som om själva tråden försvunnit ur mitt livsspår, det trygga och stabila, för att istället kasta mig i golvet och där, på golvet, blir jag tusen små bitar. Ett pussel, en förstörd och osammanhängande varelse utan varken rutin eller ork. För vem orkar limma bitarna på den glasskål som splittrast? Vem orkar lägga ett femiljonerspussel?
provridning
Första gången. Högervarvet = svårare, vänstervarvet = lättare.
helg, i bilder, för jag har slut på ord
Botaniska, motdemonstration, Spotanfest (Lenas bild) och provridning av Lukke.
just nu
som någonting som kan vara vackert stort och fritt
Vaknade till Millan Mirakels röst och pratade länge, länge. Satte upp håret med tusen nålar och gjorde massor av andra saker som jag inte brukar. Trots att huvudet är tungt och skevt och instabilt. Som Den Kloke Mannnen sa att jag skulle göra. Gå upp, fastän. Dansa, fastän. Ikväll ska jag få vara med alla mina fina. Allihop. För ikväll spelar V. Maggio och sedan är det spontanfest. Där kommer det finnas kärlek. Bland alla de jag älskar.
kontraproduktivt
när tveksamhet gror, då jag är långt från beslut, då ingenting är som man tror, inget är som det ser ut
Måste gå upp ur sängen. Den Kloka Mannen sa att nu ska du börja göra tvärt om. Det här kan du redan. Vänd om, gå rakt in uti det. Allt det där som skrämmer dig.
Men jag rispar naglar mot en betongvägg, i en hall, på ett golv och när jag ska sätta nycklarna i låset skakar handen så förbannat att ingen nyckel passar. Har blod i munnen, i huvudet formas tankar, flyktvägar, nödlösningar och jag blir rädd för mig själv.
Men jag rispar naglar mot en betongvägg, i en hall, på ett golv och när jag ska sätta nycklarna i låset skakar handen så förbannat att ingen nyckel passar. Har blod i munnen, i huvudet formas tankar, flyktvägar, nödlösningar och jag blir rädd för mig själv.
Klockan är 21:25. Jag går upp ur sängen nu.
vågar jag be dig att stanna, får jag höra din röst
nu i tveksamhetens tid
här i frågornas land
ber jag dig komma hit
får jag hålla din hand
här i frågornas land
ber jag dig komma hit
får jag hålla din hand
don't be a drag, just be a queen
Kom, det är okej, vi är många och vi ska dansa tills plattan raserar.
om jag kunde gömma mig under vingen på gråsparven när hon sjunger
En dag under för varma täcken, skam och hur mycket tårar finns det i en människokropp? När posten kom gick jag upp. Jag hade fått paket. Sen grät jag, igen. För det finns ett litet pyre som väntar på mig. Ett pyre jag ska andas, gråta och skratta för. Som får mig att vägrar ge upp. Efter det drog jag upp persiennen. Inser att stå upp är något jag måste klara själv nu. Satte upp viktiga ord på väggen och ringde ett samtal. Snart ska jag ringa ett till.
Längtar efter kaffe hos R.
gryningen är som vackrast när den inte syns
Men vem är jag att en koltrast fördöma.
23:27
det är över nu
jag ger efter
släpper
som om hjärtat brister
jag ger efter
släpper
som om hjärtat brister
här tar jag slut
det är över nu
hjärta
en utomjordings kärlekstörst, en undran vem som svek vem först
du skapar hål i mina murar, mina barriärer
och din hud har gjort för djupa avtryck i min
för att jag ska kunna förstå
när jag inte längre vet om det här är på riktigt
eller något påhittat, overkligt
du säger saker utan att tänka på hur du låter
men det har alltid varit din charm
sen nuddar du vid fel plats
fel bit av mitt liv och fel ord når min trumhinna
när jag inte är tillräckligt hel
jag vill inte släppa in dig för när du väl nått in
har jag inte kraft och ork att ta dig därifrån
som om du var betong
något obeskrivligt stort och vackert, brusande
men som jag inte orkar bära
och jag längtar, längtar, längtar efter lugnet
det som kommer efter en storm, en orkan
då ska jag sluta se på dig
då ska du inte vara något som bitit dig fast i mig
och som jag omöjligt får bort
kanske fanns det en mening med allt det här
att jag skulle förstå att allt jag intalat mig själv
alla mantran jag skrikit
att hur mycket jag än tittar, kommer någon alltid blunda
de har varit sanna, de har varit rätt
jag väntar där en mardrömsnatt
Folks snubblande, ranglande, vikande. Strumpbyxor och böjda fransar. Som en lek, fast det är så verkligt. Jag sitter mellan ögon som klär av mig med blicken och det mest sorgsna jag någonsin sett. Röker och andas ut i ögonen. Inget konstigt då, att man gråter.
Det kryper spindlar på min kropp, biter mina ben, armar, mitt skinn. Kan inte ta i handtag, kan inte se någon i ögonen (fast du sa alltid åt mig att fortsätta när jag tittade bort). I mitt huvud ser jag allt så självklart, men det finns inte rum att förstå. Inte när det är mitt fel.
Somnar mot en nacke och får vara där, bara där, utan några krav. Vaggas till söms av andetag från riddare i pyjamasrustningar och vill inte ramla igen, inte nu. Inte när allt borde vara så enkelt.
Oavsett riktning kan jag aldrig förstå var jag vill hamna. Efteråt är allting felvänt, fastän jag var så noga. Så försiktigt och så rädd, så rädd att jag delade hallgolvet med en halvsovande katt när inga mediciner tycktes ha någon effekt. Så rädd. Och när jag vaknar igen förstår jag varför jag hållit mig borta så länge.
Folk snubblar, ranglar, viker sig. Jag stirrar genom fönster och hoppas att ingen ser mina händer skaka. Att strumpbyxorna går obemärkt förbi och att mannen med blicken går av vid nästa stopp. Att det här bara är något som måste få vara.
Det kryper spindlar på min kropp, biter mina ben, armar, mitt skinn. Kan inte ta i handtag, kan inte se någon i ögonen (fast du sa alltid åt mig att fortsätta när jag tittade bort). I mitt huvud ser jag allt så självklart, men det finns inte rum att förstå. Inte när det är mitt fel.
Somnar mot en nacke och får vara där, bara där, utan några krav. Vaggas till söms av andetag från riddare i pyjamasrustningar och vill inte ramla igen, inte nu. Inte när allt borde vara så enkelt.
Oavsett riktning kan jag aldrig förstå var jag vill hamna. Efteråt är allting felvänt, fastän jag var så noga. Så försiktigt och så rädd, så rädd att jag delade hallgolvet med en halvsovande katt när inga mediciner tycktes ha någon effekt. Så rädd. Och när jag vaknar igen förstår jag varför jag hållit mig borta så länge.
Folk snubblar, ranglar, viker sig. Jag stirrar genom fönster och hoppas att ingen ser mina händer skaka. Att strumpbyxorna går obemärkt förbi och att mannen med blicken går av vid nästa stopp. Att det här bara är något som måste få vara.
jag mår illa när det är mycket folk på spårvagnen, får kliva av ibland och gå tillbaka hem, jag mår illa när jag kommer hem till min lägenhet av all ensamhet som bor inuti den
Vägrar ramla, håller i så hårt och knogarna blöder. Det ska inte hända. Vrirar en filt kring benen och lyssnar på koltrastar i skymningslandet. Håller i så hårt. Vill fungera. Vill känna luft under mina vingar och slippa hänga i för tunna trådar. Ändå finns det trådar som snart måste klippas av, snart måste förintas och ta slut. Längtar bort mot andra sängar, annan hud och andras ögon. Min egen räcker inte till. Vill ha alla så nära men räds det som kommer fram, det som grävs upp och det jag inte kan skydda mina hjärtan ifrån. Ändå krävs det så lite, så små ord och så minimala gester, rörelser, för att ställa mig upp igen. Kanske är allt inte förgängligt. Kanske finns det något kvar.
then you bring me home, because we both know what it's like to be alone and I'm dreaming in your living room
Ett hallgolv, karusellen och det eviga dåliga samvetet.
Vi vandrar hand i hand, numera.
Vi sjunger samma sånger, minns aldrig vad som sagts.
Jag orkar inte lyssna längre.
Skäms, för jag orkar ingenting.
looking everywhere only to find that it's not the way I had imagined it all in my mind
En lördag.
with hands held high into a sky so blue, as the ocean opens up to swallow you
Hej. Jag är på Öland. Här finns hästar och lugn och tid till eftertänksamhet. Allt det jag är dålig på i vanliga fall. Jag borde plugga, men det finns liksom inte tid när huvudet är så lugnt och harmoniskt. Som om allt annat blir världsligt. Här finns plats att vila. Och ett hav att rida till i solnedgången. Imorgon ska jag sitta på en solvarm stentrappa och läsa om sociologi. God natt.
sprider kärlek på en gata med för mycket ensamhet
Ibland är Luleå och Äna här och pluggar. Då pluggar jag också. Liksom tar tag i mitt liv, lite. Rycker mig i kragen (som egentligen inte finns, eftersom det är en metafor) och ligger inte bara som en våt fläck på köksgolvet. Det är bra onsdagar. Imorgon far jag till Öland. Adieu.
somliga dagar tar jag in vad jag hör
driven by the strangle of vein, showing no mercy I'd do it again, open up your eyes, you keep on crying baby I'll bleed you dry
Var börjar jag och var tar jag slut? För ingenstans finns ramar att göra helheten hel, ingestans finns rätt och fel. Om jag springer, springer du efter då? Ändå vill jag inte det. Ändå vill jag somna och beblanda mig med mina drömmar, mina monster och allt däremellan. Vill vara mitt eget, inte släppa in och inte vika ut. Vem kan se när jag blundar och hur får orden plats i min mun utan att egentligen höras?
yatzy & vin, som faktiskt inkluderade yatzy
jag blir aldrig vacker vid vatten
Så står man där en dag, upp och nervänd, urvriden och undrar varför det blev så himla fel alltihop. Och då, men bara då, måste man börja kontrollera och styra och ställa och fixa och städa och dona och plocka och sortera. För är det kaos innanför pannbenet måste allt som är utanför ligga i raka rader och poleras några gånger i minuten. Då måste man säga till sig själv att "helvete vad ful du är", bara för att inte få för sig något annat och bara därför måste man ramla ihop som en liten trasa på ett trägolv och låta karusellen i huvudet snurra klart. Och aldrig blir man klar. Aldrig färdig och aldrig har tillräckligt många sidor hunnits med, fast vänta nu lite det var väl nu det skulle vara bra, allting? När solen strilar genom persienner och någon kysser ens nacke under ett körsbärsträd? När himlen är blå och gräset grönt? Nej, vet ni, då misslyckas man och klarar inte av banala ting, måste gömma sig och vågar aldrig ringa tillbaka. Ibland önskar jag att det fanns större plats mellan ängslan och mod, för då hade kanske allting kunnat lösa sig. Istället diskar jag disken fyra gånger och köper högre sängben, bara för att få plats där inunder när det till slut gör för ont för att synas.
så vad gör man med sin rädsla om man inte får vara rädd
för du behöver aldrig fråga och du kräver inga svar, i dina ögon är jag aldrig fel
Falkenberg. Hos min Lilla Lady.
