people are like songs, I've been told
Det är något med sommaren och att omvärdera sig själv. Kanske är det all tid mellan jobbtimmarna där det inte längre finns en massa böcker, artiklar och power pointpresentationer som måste läsas, eller papper som måste skrivas eller tentor som måste stressas över. Tiden emellan blir istället tid för huvudet att spinna vidare på trådändar, som aldrig hunnit spinnas klart på förut. En morgon vaknar du och inser att du inte längre är samma person som för tre år sedan och det känns helt plöstligt konstigt i magen, i huvudet, i bröstet. Stora sjok av den du trodde att du var har fallit av i farten och bilden i huvudet måste målas om när vissa särdrag inte längre tycks finnas kvar. Andra har kommit till. Jag räknar leverfläckar för att se om de också försvunnit, kommit till. De har inte fallit av, inte än i alla fall. Å andra sidan hade jag inte saknat dem om de faktiskt hade försvunnit från min hud, medan bitarna som försvunnit ur det som är jag gör mig nervös. Det är svårt att hitta sig själv, men ännu svårare att hitta sig själv igen.
Sen står du i ett svettigt tält en dag och lyssnar på medan Annika sjunger om samma saker som för tre år sedan och du inser att det fortfarande är samma saker, som får dig varm ända in i hjärteroten. Samma saker som får marken under dina fötter att gunga.
