sagor & fabler

Så var en tentavecka över och kommer aldrig åter. Jag dansar segerdanser varje morgon när jag inser att den är klar och börjar grina lika fort när jag minns att det var en av de sämsta texter jag någonsin skrivit. Det gäller att inte gräva ner sig i sorgen så att säga, utan att klappa lite på axeln och säga "du försökte i alla fall". Om ens det. Ibland undrar jag vad som ska krävas för att jag ska ta mig själv på allvar; för att sova igenom en hel vårvinter och inte ens kunna låtsas att jag är motiverad är inte vad jag skulle kalla ett engagemang. Och just nu behöver jag vara engagerad, i mig själv, i det jag vill och i det jag drömmer om, för ingen annan kommer vara det åt mig, någonsin. Ändå är det så lockande att sitta på balkongen hela natten och se på medan solen försvinner och återuppstår; att lyssna på människor som pratar om ingenting och om allting på samma gång, medan livet liksom traskar förbi dem alldeles bredvid utan att de märker det. Jag har så lätt att förlora mig i allt det där vaga, allt det som inte riktigt är helt greppbart och som får mig att vilja vända på alla stenar jag någonsin hittat för att se vad som gömmer sig där under. Just nu är det sådant som tar upp all hjärnverksamhet och kvar finns knappt någon plats för alla metateorier och bajsnödiga professorer som pockar på min uppmärksamhet. Knappt någon plats för att ta mig själv på allvar.