helt och fullt
Det ligger dimma utanför vårt hus. Inte sådan tjock, ogenomtränglig, utan lätt, nästan som sockervadd. Marken är våt, en gröngrå sörja. Ibland står jag och bara tittar. Liksom väntar på att de sista snölfäckarna ska smälta bort framför mina ögon. Väntar på att något ska hända.
Ett år har blivit till ett annat, helt plötsligt. Jag märkte det inte ens, men som alla andra år i alla andra tider ändrar vi siffror i kalendern. Vänder blad. Börjar om. Alla blir hysteriska; det ska sammanfattas, förnyas, ändras. Vi slår på varandra med löften som vi ändå aldrig håller.
En katt lägger sig på mitt bröst. Påminner mig att andas.
Vill svepa in mig själv i en varm filt av oförändring. Låta allt vara. Jag vet inte om det är så att jag inte orkar, att jag har gjort det här så många gånger att kroppen och huvudet ber mig stanna kvar. Men, säger jag till dem, snart är det slut. En sista gång ska vi sortera allt i lådor, väskor, påsar och en sista gång ska vi packa upp allt igen. En sista gång ska vi byta plats. Sen stannar vi där. Länge. Egentligen vill jag stanna där förevigt, men den dagen vår familj består av fler än två människor måste vi byta. Igen. Men det är länge dit, snälla ni. Så bara orka, en sista gång. På väldigt länge.
Nu ligger katten där igen. På mitt bröst. Sakta åker hon upp och ner. Upp, sen ner. Snarkar stilla och lägger sin tass på min arm.
En katt lägger sig på mitt bröst. Påminner mig att andas.
Vill svepa in mig själv i en varm filt av oförändring. Låta allt vara. Jag vet inte om det är så att jag inte orkar, att jag har gjort det här så många gånger att kroppen och huvudet ber mig stanna kvar. Men, säger jag till dem, snart är det slut. En sista gång ska vi sortera allt i lådor, väskor, påsar och en sista gång ska vi packa upp allt igen. En sista gång ska vi byta plats. Sen stannar vi där. Länge. Egentligen vill jag stanna där förevigt, men den dagen vår familj består av fler än två människor måste vi byta. Igen. Men det är länge dit, snälla ni. Så bara orka, en sista gång. På väldigt länge.
Nu ligger katten där igen. På mitt bröst. Sakta åker hon upp och ner. Upp, sen ner. Snarkar stilla och lägger sin tass på min arm.
Tittar försiktigt ut igen. Den sista snöfläcken är borta nu. Den har också lämnat.
