send your dreams where nobody hides, give your tears to the tide
Var i Jönköping en helg och firade den bästa lapplänningen jag vet som fyllde år och hade sig. Tydligen firade hela Jönköping henne, eftersom de ställde till med Pridefestival och manifesterade för kärlek och mänskliga rättigheter och the whole shabam. Jag menar, det kan inte finnas någon annan anledning till en sån tillställning än att Ms. Knekta finns och fyller år. Sen att jag fick dansa töntdans och öva på mina obefintliga grillningsskills med två bästisar, det är som bara en bonus i sammanhanget. En väldigt bra bonus, det vill säga. Ca den bästa bonusen en kan få.
are we losing the fight, are we growing backwards with time
Gjorde en rätt obekväm resa bakåt i tiden, via gamla bilder på en gammal, dammig hårddisk. I huvudsak en oskön upplevlse, som mest lämnade huvudet i något slags limbo mellan hopp och förtvivlan, men så bläddrade jag lite till och hittade de här pusselbitarna från Laisaliden 2011. Efter det kändes allt det andra skrotet oviktigt och jag tänker att den där hårddisken får vara ifred ett tag till. Kanske behövs det mer tid innan det slutar sticka i ögonen och vrida sig i magen.
I've woken up in a hotel room, my worries as big as the moon
Det är synd att min hjärna tycker bäst om att arbeta mitt i natten; det blir som inte så mycket sömn, då. Å andra sidan är det bra att min hjärna har någon tid över huvud taget som den kan tänka sig att ta in information slash producera texter på, för annars hade jag varit jävligt rökt. Och det är rätt skönt att sitta själv i köket på natten, med bara en lampa tänd i hela lägenheten och P1:s sorlande från radion som enda ljud. Katten snarkandes bredvid. Ibland står luften stilla och oftast är det på natten; det är som att mitt kök, med den lilla kökslampan och den lilla radion, blir en bubbla i universum där luften rör sig långsammare och där allting utanför blir avlägset. Oviktigt. Huvudet kan fungera där, i bubblan; fokusera ostört. Det är ju en jävla tur, det.
