sagor & fabler

Katten sover på min arm. Jag når ingenstans, ingen alls. Bäddar in mig i ett vakuum och tänker stanna där.

Är hemma. Skriver ett tal, har feber, förstör, röker, men sover inte.

Det händer saker som inte får hända. Jag dricker mig berusad bara för att slippa känna, bara för att slippa vara medveten om vad som är verkligt. Det är alldeles för stort och jag är så rädd. Blickar tillbaka på det som varit och gråter över det som aldrig kommer bli. Kan inte sitta still. Har ångest ut i fingerspetsarna, de skakar och jag kan inte få tag på någon. Vet en natt som kommer vara fruktansvärd.

Här inne hos mig finns inget att hämta. Du kommer bli besviken, rädd. Som jag.

Jag saknar extrasystrar, Rossy, skåningar, hon i Exeter, lilla My, en katt och en kattvakt, två dillebarnsgrannar, min säng och mina rutiner. Saknar dig.

Vi får inget svar. Jag är så rädd.

Jag låter fingrarna svepa genom åkergräs, tar långa kliv och en del tillbaka. Röker och tappar aska på pappret framför mig, en fantasibild men ändå så verklig. Kolpenna. Dalaskogen och det tysta vattnet som bidar sin tid, medan jag undrar när det ska hända igen. Det som gör ont och som egentligen skulle tagit slut nu. För nu är jag gammal och i skogen finns inga rövare. Ändå håller jag mig alltid på stigen. Det finns för många felsteg och ibland är du ett minfällt. Så jag försöker, försöker hålla tyst och inte tänka. Är så rädd för felstegen. Du kanske inte är kvar då. Om fem dagar.

I Yttertänger gråter jag ner i någon annans köksduk. Får en bok i handen. Kärleken har inte lämnat dig. Dricker mitt vatten och sätter mig på en sten. Jag är bra på att sitta på stenar. 

Allt går långsamt, men ändå för snabbt. Aldrig i takt. Någon sa att jag alltid är någon annan stans, när jag egentligen borde vara här. Nu. Försöker. 

I hemlighet.

(Och vad ska jag skriva för att du ska bli berörd?)

Sitter i dalaskogen och försöker sortera saker. Mycket kommer fram. Mycket hoppas jag kan försvinna. En dag ska jag våga möta en björn, men det är inte nu. Jag vilar huvudet mot en arm och kan andas lugnt igen. Längtar efter LSK och M och M och T och M&L, men är så lugn här. Har saknat husets invånare så fruktansvärt och här är jag aldrig fel, aldrig i vägen. Snart ska vi gå ut i skogen. Om jag kunde skulle jag stanna här för evigt.

Den 28 juni står jag och ser Coldplay i Azaleadalen.

Efter övergångsstället tar jag alltid upp nyckeln. Inte för att kunna använda den som självförsvar, nej, jag måste bara vara så säker. Även om det är hundra meter kvar. Det sitter en hare vid staketet och vi står där länge, stirrar och andas. Öronen går likt mina andetag snabbt åt olika riktningar, men den sitter ändå kvar. Som om jag var vilken annan hare som helst. Och visst. Harig. 

Samma gatstenar under mina fötter innan jag kan öppna och gå in. Katten sitter i dörrposten och jag rabblar maniskt mitt mantra medan hon får sin obligatoriska kelstund på hallmattan: Listor, tabletter. Listor, tabletter. Listor, tabletter. Hon tröttnar snart och lägger sig i köket, jag försöker göra en sak i taget. Ta av jackan innan jag borstar tänderna. Listor, tabletter. Skriver en lista och tar mina tabletter.

Det finns människor som vill ha kakan och äta den. Och det finns luggar, sms som aldrig kommer och tomatplantor. Jag har för mycket utväxt men aldrig ids jag be någon om hjälp. Kanske minns jag inte hur en gör. 

Undrar när Samtalet ska komma och längtar efter dalaskog. Ändå hinner jag inte med. Glömmer dagar. Minns inte tider. Skriver fler listor och en om de listor som borde skrivas. Hoppas ändå på en nacke jag inte kan låta bli att kyssa och ett sommarregn. Lägger mig under dubbla täcken och katten intar sin kanelbulleform medan jag vaggas till sömns, in i en pillerdimma.

Har finhelg med fina, fina människor. Det finns människor utanför som gör allt för att förstöra och de som ger mig varma kinder, får hjärtat att slå fortare. Snart åker vi hem. Och de här dagarna har varit som guld för våra själar. (Rossy, vi har saknat dig).

En picknickfestival efter alla snubblande steg, alla fall och allting som aldrig blir tillräckligt klart. Dansar till musik med hjärta och själ, men ångrar ingenting. Håller om och ramlar. Sitter längs en stig, alla går förbi och ingen ser. Det är hud, ett ögonlock. Bara jag som ser. Röker tio cigaretter i rad och hamnar på en centralstation, släpper in fast jag vet att jag inte borde. Dinglar med benen i en för lång klänning och tänker en sekund att det måste vara det här de pratat om. Hoppas att tiden stannar men är så rädd att det inte förblir. Förblir, förblev, förbliva. Långt inne säger någon att det är tid att sluta tänka nu. Det är nu som varandet börjar. Och jag hinner precis med min buss innan klockan slår för mycket och jag gör bort mig.

Blåmärkesben och vindränkta ögon. Jag svamlar, mumlar, har inte ordning på vad som är ut eller in. Men jag håller andan några steg för att känna luften under fötterna, för att försäkra mig om att det som sker är verkligt. Aldrig är jag säker, aldrig vet jag ut eller in. Men jag går med mina blåmärkesben och vindränkta ögon och försöker hålla huvuvdet över ytan.

vi drar, men alltid åt olika håll och det fungerar 
inte så
vi vet, kanske egentligen
att verkligheten är något vi alla en dag

Varför är det alltid så mycket som händer samtidigt? Idag kommer mamma. Snart, faktiskt, om några timmar. Idag har hbtq-festivalen börjat och det händer sinnessjukt mycket roligt och intressant som jag vill gå och uppleva, lyssna och titta på. Samtidigt ska jag rida och däremellan gärna hinna umgås med min älskade mor också. Vore fint om jag lyckades klämma in det liksom, när hon är här. 

Jag ska slå in en present till Småland som hon ska få innan hon åker till den brittiska ön. Sen åker Malmö till just Malmö, Luleå jobbar, R jobbar, Mysan jobbar och alla andra jobbar. Jag ska fly. Som vanligt vid den här tiden på året. Fly från det faktum att jag är för labil (läs: "lättare bipolär", citat av psykdoktorn) för att kunna stanna på samma ställe för länge eller jobba på normala jävla jobb där det ingår ansvar och prestation. Då flyr jag. Först till Falun, sen till Stockholm, sen Eskilstuna, sen Skåne, sen Exeter, sen Stockholm igen och däremellen ska jag mellanlanda här i mitt hem och hoppas att jag 1. blivit godkänd på tentan och 2. inte är alltför pank för att fortsätta. 

Någon sa att det är viktigt att ta en dag i taget, eftersom morgondagen alltid är en hypotes. Jag har hypoteser för fem år framåt. Borde sluta hypotisera och börja sitta still.

Katten ligger och snarkar bredvid mig, som en annan slacker. Jag har slut på cigaretter och har glömt ta min medicin, som vanligt. Den här dagen kan således sluta hur som helst. Mamma, om du läser det här från din nya flashiga Iphone (vilket du inte borde göra, eftersom du kör bil!) så säger jag förlåt i förskott om jag är en instabil dotra när du kommer ner. Jag älskar dig. Så du vet.