sagor & fabler

Veckor sveper förbi mig, som penseldrag ovanpå varandra. Mjuka, lätta, men varje ny vecka tar också bort en annan. Mamma kom ner förra veckan och vi var på way out west, lyssnade på fin musik ock drack öl. Det var skönt att gå där med henne; att bara titta på människor, se de artister vi ville se och prata med främlingar. Det blev så kravlöst. Att vi fick tid att umgås bara hon och jag var fint. Det händer nästan aldrig längre.

Sitter på landet nu. Jobbade mitt sista pass i söndags och fick en stor kram från en av de fina kollegorna jag haft under sommaren. Nästan så att det skar i hjärtat. De fick en blomma och ett kort, trots att de gav mig så mycket mer under de här månaderna. Som vanligt är jag usel på avsked och även om det här förhoppningsvis inte var ett definitivt hejdå, så rör det mig så pass att jag inte vill ta i det. Som vanligt. Allt som berör vill jag ha på avstånd. Allt det som är viktigtast måste vara på distans. För att det gör så ont när det försvinner.

Helvete vad jag tappar tråden. 

Har en vecka här på Parkudden nu och det behövs. Behövs, för att jag måste rensa ut gammal skit ur mitt huvud. Vill detoxa hjärnan inför skolan, inför vardagen och det gråa. Vet att jag måste göra så, för att inte ryckas med av all höstmelankoli. Vet att jag måste ladda om. Och helt på sanning så finns det inget bättre ställe att göra det på, än här. Finns så många fina ställen som jag älskar, som jag blir lugn och glad av, men inget är som hemma. Som sommarhemmet. Som skärgården och havet. Tänker alltid på Tove Jansson och Mumindalen när jag är här, med ängarna, klipporna och det nyckfulla vattnet. Hattifnattarna när åskan går. Allt finns här.

Kommer på mig själv med att inte känna mig ensam längre. Kanske för att jag valde att vara själv.