lately my hands they don't feel like mine; my eyes been stung with dust, I'm blind
Ibland behöver jag ladda batterierna på en ö långt österut och ibland är det enda som kommer av den omladdningen något overkligt, monstruöst, som växt långt inuti, men som inte fått möjlighet att ta plats förrän nu. Något som tryckts undan ett tag av tentor, vetenskapsteori och urkass planering; som bara kommer upp till ytan när allt runt omkring är stilla igen. Stilla, som i att lösa korsord en hel dag och bara avbryta för att ta nytt kaffe i en välanvänd Höganäsmugg, eller som i att se en solnedgång jag sett tusen gånger innan men aldrig blir trött på. Det är där, i lugnet och i själaron, som det brister en försegling. Det är på spårvagnen hem i ett aprilljummet Göteborg; fortfarande solvarm asfalt, men inte ens körsbärsblommor i hjärtskärande vacker skymning kan tysta alla skriken.
Inbillar mig att det är en horisont långt, långt borta jag springer mot; en oas där allt ska falla på plats och där gräset faktiskt är grönare än där jag står och stampar jord just nu. Egentligen är det bara en hägring, säger jag högt när spårvagnen åker över bron och det sista av skymningen äts upp. Egentligen springer du från dig själv.
