do you suppose they'd swap their blood for wine
Häromdagen var det snöstorm och eftersom katthen precis lärt sig att fönsterbrädor inte är livsfarliga dödsfällor, utan rätt bra utkiksposter, så satt hon hela eftermiddagen och stirrade på snöflingor. Uppenbarligen var hon rätt nöjd med det.
it's easy to hate yourself when all your love is inside someone else
7,5 hp vuxenhet
Just när livet är som svårast och mörkret är som allra mörkast (dvs hela december i regnigt Göteborg), när du är övertygad om att ingeting någonsin kommer bli roligt eller fint eller bra igen; det är då det vänder. Det är då du skriver en juridiktenta och blir godkänd, eller slutar röka (eh), eller bara somnar innan 03:00 för första gånger på månader. Den evigt tunga, sura dimman som legat över staden försvinner och fram kommer en sol, som ingen trodde existerade längre. Fett bra, tänker du. Sen kommer du på att räkningarna och helårsavgifterna ska betalas, samtidigt som du börjar en ny kurs med en två sidor lång litteraturlista. Strax därefter bestämmer sig all dyr elektronik i ditt hem för att sluta fungera, samtidigt, och när alla rena underkläder är slut och tvättstugan är fullbokad hela veckan lägger du dig ner på golvet och grinar. Du förbannar gudarna en kort stund och sen försöker du intala dig själv att du, faktiskt, är en duktig och ansvarstagande vuxen människa numera. Du ringer till och med telefonsamtal själv, även om ett fem minuter långt samtal fortfarande kräver en förberedelsetid på sisådär fem dagar. För att inte tappa tron på dig själv helt och hållet, bestämmer du dig för att lista dina fyra mest vuxna och mest fantastiska kvaliteter. I din blogg. Så att alla andra kan läsa och förundras.
1. Du äter en välbalanserad och varierad kost: Varannan dag frukt (som är glad att se dig!!) och varannan dag glass.
2. Du sköter dina studier och tar dem på största allvar, alltid. Det gör även din ömma moder. Alltid.
3. Du dekorerar ditt hem! Med en helt obeskrivligt ärtig lady! Och en katt (inte lika ärtig).
4. Sist, men inte minst: Du ägnar dig åt givande och utvecklande hobbyer på din fritid - som ölsvepande och presentinslagning. Helst samtidigt.
Helt plötsligt känns allt mycket, mycket bättre.
and if you care, don't let them know, don't give yourself away
gå omkring och vara rädd för din syster och din bror
(Bild: The New York Times).
Vi lever på många sätt i en bra och trygg del av världen, som jämförelsevis är både jämställdhets- och jämlikhetssträvande - eller, för att vara mer exakt, så har vi åtminstone laglig rätt att kämpa för den här typen av frågor. Homosexualitet är inte olagligt eller belagt med dödsstraff; att verka för kvinnors rättigheter är måhända fortfarande stigmatiserat, men varken illegalt eller förenat med direkt livsfara. Jag tänker ofta på detta numera, att jag som homosexuell (cis-)kvinna kan lämna mitt hem, gå ut på stan och vara helt öppen om min sexuella läggning, utan att jag behöver oroa mig för att bli nerslagen, utfryst eller dödad. Det finns självklart situationer då jag antingen känner mig otrygg (exempelvis när jag hör människor i min direkta närhet prata om att homosexuella borde sparkas ihjäl) eller förnedrad (som när jag kysste mitt ex på dansgolvet och blev ofrivilligt fotograferad av ett gäng kåta 19-åriga cis-män, eller bara alla gånger jag dansat med en brud och fått frågan om jag/vi behöver lite kuk). Ändå kan jag i de flesta situationer vara säker på att min sexualitet spelar en rätt liten roll i det sammanhang jag befinner mig i, under större delen av min vardag och, hittills, även under större delen av min levnadstid.
Det var i samband med att jag och mitt ex planerade för att resa bort ett tag, som det gick upp för mig hur verkligheten ser ut och att den verkligheten även påverkar mitt bomullsinlindade liv som hbtq-person i Skandinavien. Vi ville båda se Marocko och spånade över om det var bäst att åka till Marrakech eller Casablanca, när vi plötsligt blev tysta, för att sedan i kör utbrista: "är inte homosexualitet olagligt där?". Måhända var vi både naiva och iförda skygglappar, men det slog oss inte med en gång att vi, som par, kanske inte borde resa var som helst. I och med att vi båda vuxit upp i ett land och i ett samhälle där hbtq-personers rätt att existera inte regleras i lag, var det fortfarande en främmande realitet och vi hade inte vågat tänka så långt.
Visst är det tragiskt att verkligheten bara ska göra sig påmind hos vita, västerländska människor först när den påverkar dem direkt? Till och med för homosexuella, vita cis-kvinnor. Ändå var det ett viktigt uppvaknande, för den kallduschen gjorde mig medveten om min egen, högst individuella verklighet inom vilken jag varje dag kunde leva som en fri medborgare i mitt hemland, oavsett vem jag råkade bli förälskad i eller ville ha sex med. Framför allt att detta var en högst sällsynt verklighet, som få hbtq-personer får chans att uppleva. Därför blev jag, nu ett par år senare, så fruktansvärt besviken och frustrerad när vinter-OS i Sotji har fått fritt fram och fortfarande inte är avblåst. Inga deltagare som höjer sina röster, vägrar delta eller ifrågasätter. OS-kommittén hävdar att OS ska vara opolitiskt, men hej, kära kommitté som uppenbart har levt under en sten: OS blir politiskt när det hålls i ett land som i allra högsta grad inskränker på de mänskliga rättigheterna.
Ungefär här börjar folk ifrågasätta varför jag skulle bry mig så mycket om andra länders hbtq-politik, när vi fortfarande har en styrande heteronorm i Sverige och "allt är ju inte bra här ännu!!!". Självklart inte, kära medmänniska, men i Sverige blir inte hbtq-ungdomar misshandlade och torterade på reguljär basis och inte heller utan något som helst rättsligt skydd - att exempelvis kunna anmäla för hatbrott. Jag får gå i hur många prideparader och demonstrationer för hbtq-personers rättigheter jag vill (eller orkar) i Sverige, utan att de avbryts av antigayrörelser eller helt enkelt inte tillåts genomföras. Att vi har långt kvar innan "allt är bra" här, innebär inte att situationen utanför är oviktig. Snarare borde det vara en sporre och ge en väldans massa eld i baken, för även om vi kan leva relativt tryggt här och det är ytterst bekvämt att inte öppna ögonen för andras förhållanden, så måste vi minnas vår skyldighet att reagera. För vi KAN reagera. Vi har laglig rätt att göra något. Att stå bredvid och se på är att acceptera vad som sker.
Ett enkelt sätt att visa hur en inte alls tycker att det är okej att OS hålls i ett land som Ryssland, är att gå in här och delta. Det tar inte lång tid, du behöver inte åka någonstans och du är ändå med och påverkar. Rätt bra deal, va? Tänkte väl det. Kom ihåg: #fuckyouputin.
Det var i samband med att jag och mitt ex planerade för att resa bort ett tag, som det gick upp för mig hur verkligheten ser ut och att den verkligheten även påverkar mitt bomullsinlindade liv som hbtq-person i Skandinavien. Vi ville båda se Marocko och spånade över om det var bäst att åka till Marrakech eller Casablanca, när vi plötsligt blev tysta, för att sedan i kör utbrista: "är inte homosexualitet olagligt där?". Måhända var vi både naiva och iförda skygglappar, men det slog oss inte med en gång att vi, som par, kanske inte borde resa var som helst. I och med att vi båda vuxit upp i ett land och i ett samhälle där hbtq-personers rätt att existera inte regleras i lag, var det fortfarande en främmande realitet och vi hade inte vågat tänka så långt.
Visst är det tragiskt att verkligheten bara ska göra sig påmind hos vita, västerländska människor först när den påverkar dem direkt? Till och med för homosexuella, vita cis-kvinnor. Ändå var det ett viktigt uppvaknande, för den kallduschen gjorde mig medveten om min egen, högst individuella verklighet inom vilken jag varje dag kunde leva som en fri medborgare i mitt hemland, oavsett vem jag råkade bli förälskad i eller ville ha sex med. Framför allt att detta var en högst sällsynt verklighet, som få hbtq-personer får chans att uppleva. Därför blev jag, nu ett par år senare, så fruktansvärt besviken och frustrerad när vinter-OS i Sotji har fått fritt fram och fortfarande inte är avblåst. Inga deltagare som höjer sina röster, vägrar delta eller ifrågasätter. OS-kommittén hävdar att OS ska vara opolitiskt, men hej, kära kommitté som uppenbart har levt under en sten: OS blir politiskt när det hålls i ett land som i allra högsta grad inskränker på de mänskliga rättigheterna.
Ungefär här börjar folk ifrågasätta varför jag skulle bry mig så mycket om andra länders hbtq-politik, när vi fortfarande har en styrande heteronorm i Sverige och "allt är ju inte bra här ännu!!!". Självklart inte, kära medmänniska, men i Sverige blir inte hbtq-ungdomar misshandlade och torterade på reguljär basis och inte heller utan något som helst rättsligt skydd - att exempelvis kunna anmäla för hatbrott. Jag får gå i hur många prideparader och demonstrationer för hbtq-personers rättigheter jag vill (eller orkar) i Sverige, utan att de avbryts av antigayrörelser eller helt enkelt inte tillåts genomföras. Att vi har långt kvar innan "allt är bra" här, innebär inte att situationen utanför är oviktig. Snarare borde det vara en sporre och ge en väldans massa eld i baken, för även om vi kan leva relativt tryggt här och det är ytterst bekvämt att inte öppna ögonen för andras förhållanden, så måste vi minnas vår skyldighet att reagera. För vi KAN reagera. Vi har laglig rätt att göra något. Att stå bredvid och se på är att acceptera vad som sker.
Ett enkelt sätt att visa hur en inte alls tycker att det är okej att OS hålls i ett land som Ryssland, är att gå in här och delta. Det tar inte lång tid, du behöver inte åka någonstans och du är ändå med och påverkar. Rätt bra deal, va? Tänkte väl det. Kom ihåg: #fuckyouputin.
-----
En liten notis bara. Självklart är jag medveten om att både barn, unga och vuxna hbtq:s misshandlas, stöts ut från sina familjer eller helt enkelt lever i garderoben, på grund av risken för att utsättas för hat, även i Sverige. Jag ämnar inte på något sätt att underminera detta faktum - snarare är min önskan att ingen, oavsett var i världen och oavsett på vilken grund, ska behöva utstå någon form av hat, få sina rättigheter inskränkta eller vara illegal. Det jag tror på, är att det finns greatness in numbers och att vi har ett kollektivt ansvar för varandra som medmänniskor. I synnerhet om vi lever fria.
En liten notis bara. Självklart är jag medveten om att både barn, unga och vuxna hbtq:s misshandlas, stöts ut från sina familjer eller helt enkelt lever i garderoben, på grund av risken för att utsättas för hat, även i Sverige. Jag ämnar inte på något sätt att underminera detta faktum - snarare är min önskan att ingen, oavsett var i världen och oavsett på vilken grund, ska behöva utstå någon form av hat, få sina rättigheter inskränkta eller vara illegal. Det jag tror på, är att det finns greatness in numbers och att vi har ett kollektivt ansvar för varandra som medmänniskor. I synnerhet om vi lever fria.
blundar tills jag skymtar lyckan och jag vet-
Maja och Lotta i Eggby, december 2013.
vaken om natten och drömmer på dagen
På en nerspydd spårvagn genom en mångfasetterad ensamhet. Så lång bort men ändå så nära.
I slutändan är livet ändå som glitternagellacket en nyårsdag klockan halv sex på morgonen: lite stött i kanterna, men ändå oslagbart och fantastiskt.
