sagor & fabler

'

I princip är det här det enda som lyckats hända under de 18 timmar jag inte tvingat mig själv att sova. Imorgon öppnar apoteket och då börjar vi om.

Böcker glömmer tiden. Tid är böcker och böckers tid är relativ. Salome borde ni läsa. Allihop. De andra ska bara läsas om de står på er litteraturlista. Jag gömmer mig i en tid, mellan pillerkartor, cigaretter och glaskross uti periferin där jag är onåbar. Där allt är fiktion. 

Låser dörren med båda låsen men önskar att du var här nu. Att du höll om mig och vaggade mig till sömns. Samlade ihop skärvorna av det jag inbillade mig var en verklighet att lita på

Det här först och främst för att ni ska få se min nya gadd på benet, tillägnad söstrarna mi, Maja och Lotta, Fast i smyg ville jag nog mest visa min kobenhet.

Tänder av och tänder på. Det är gratis. Jag betalar med ett karmakonto jag inte längre tror på och som inte kan göra någon skillnad. Förr nu har jag gjort det igen. Igen och igen. Hur stenhård jag än varit så har allt det där fallerat. Jag är ett tomt skal. Har gömt skolböcker, antecknigar, mat, minnen, mig själv. Kvar har jag lämnat den patetiska lilla fläcken på golvet, den dimmiga blicken av favoritmediciner som inte konstar mig ett öre längre.

Nästa vecka får jag åka till Lukke igen. Om två är jag kanske inte ens kvar här, på den högt uppsatta utbildningen jag förväntas fortsätta på. Om två har jag väl accepterat att mocka bajs är det jag kan. Hjälpa människor hitta det vackra i dessa magnifika djur, det kan jag. Men jag vill kunna hjälpa dem som inte klarar det själva. De som sitter i sin rullstol. Som inte har utvecklat sitt tal. De som inte förstår det sociala samspelet. Eller som bara inte orkar leva mer. Det är dem jag vill visa det för. Lukke ska lära mig.

Om du har något hjärta. Om du kan ångra och be om förlåtelse.

När jag kommer hem sitter det två gula ögon och stirrar på mig från hallmattan. De frågar mig varför jag beter mig så jävla konstigt hela tiden.
Ja, om du visste det, älskade du. Då hade livet varit så mycket enklare för oss.

Oredigerat och naket. Men lite så vi rullar.

Gillar det abrubta och omedelbara avslutet i förra inlägget. "Alla" innefattade igår de här fröna (Ingrid böjer sig demonstrativt ner precis när vi ska ta bild). Ingen fin instagrambild precis, men så är det här i livet när en lever utan iphone. Jajemän. I alla fall, kvällen var så himla fin och jag är så lyckligt lottad som får dela mitt liv med de här fina människorna. Vi fick uppleva livemusik i form av två säckpipespelande skottar i kilt, väldigt billiga drinkar på sunkig kvarterskrog samt nära-slagsmålsupplevelse med mig och random taffsare på Yaki Da. Alltigenom mycket trevligt. Fötterna blödde, vi skakade röv. Evelina var nöjd med sin födelsedag. Nu ska jag fara till Château Lindgren och Plumpklubben. Adieu.

Eller okej, visst vore det fint att åka till Paris? Helt ärligt? I april kanske, en helg? Okej? Okej! Bra.

Hej alla barn! Nu är det kalas och är det kalas då klär en upp sig. Katten har putsat pälsen hela dagen och jag har läppstift för ca första gången på evigheter. Säljaren på Body shop kollade konstigt på mig när jag kom in i stereotypt flatrutig skjorta och jeans och bad om foundation och läppstift. Tror jag gjorde hennes dag. Nu kom alla!

Tappar skrivlust, sexlust, matlust. Puffar bara kärringaktigt på min supermegahypermoderna "klickcigg" och tittar på medan katten ena stunder flyger runt med en toffs mellan tassarna, in under mattan, upp på soffan, ner från soffan, in i bokhyllan, fort som fan ut ur bokhyllan (för där är det lite läskigt) och sedan lägger sig tillrätta i sin tron á la Drottning Kristina. Har aldrig påstått att den där katten saknar klass, men ibland går det fan över styr. Hela morgonen var det mentalt världskrig oss emellan, när jag plikttroget försökte utföra mina studier (läs: pratade med Millan på skype och läste tidningen). Hade efter tjugo minuters mental fight en tass med tillhörande klo farligt nära ögat och kände att okej, det kanske är dags för lite s.k. kvalitétstid. Orkade kasta hennes toffs fram och tillbaka i vår enorma etta ca fem gånger, sen började till och med hon tycka att det kändes lite pinsamt. Så det var bara att försöka leta fram någon mer high tech leksak än en toffs. Lättare sagt en gjort.

Föreställ er nu att ni har en förjävla nöjd katt sittandes på soffbordet. Hon tvättar sig lite, gäspar och tittar ner på den konstiga, ålande saken som är halvvägs in under soffan, bland damm och chipsrester, i jakt på en jävla leksaksråtta. Alltså... Jag tänker mig att det är sånt här en bara gör när en har katt. Och barn. I princip. Krälar under soffan med röven i vädret och damm i munnen. Och när råttan väl är framgrävd, nej då är den inte intressant. Då säger tydligen kattens mat-och-sovklocka att det är dags för 11:37-vilan. På mina gamla tentor.

För det mesta är jag rätt så glad att hon inte kan prata. Eller ja, det gör hon ju ändå, hela tiden. Gärna så att hela huset hör. Eller så ynkligt så att alla tror att jag tar livet av henne. Men jag menar, fin är hon ju. Kanelbullekatten.

På tal om asfalt, ni läste väl GP idag? Tänkte väl det. Om inte kan ni kolla här. Vill bara påpeka att det som hävdats att jag har sagt, var det egentligen Lena och Rosanna som sa. Lovar. Jag sa bara att jag handlar på Bokus för att få Medmerapoäng på Coop! (PRODUKPLACERING!)

Och ja, jag vet att ni hellre vill läsa sånt här än allt det andra bajsnödiga, svåra tramset. Men jag kunde väl få hålla på ett tag i alla fall? Ok? Ok.

Inlfyttningsgalej och sushimoffarkväll. Maja har tagit tredje och sista bilden.