sagor & fabler

Försöker förbereda en materiell utrensning av livet. ("Du har så sjukt mycket saker!") Det gör mig både rädd och skamsen på samma gång, att ha samlat så mycket fysiska ting under så kort tid bara för att fylla en mental förkastelse. Bara för att det är lättare att behålla en materiell ägodel än att låta någon komma nära och stanna kvar. Eller att ta tag i sig själv.

Kanske har det också varit ett sätt att slippa befinna sig i nuet. Som en snabb utväg från att vara närvarande och istället kunna vältra i det förgågna och drömma om det som inte ännu har hänt. Det är enklare så - och jag vill att det ska vara enkelt. Jag vill vara enkel. Det blir så lätt att ta till genvägar då, när det som händer just nu oftast är det som är svårt och främmande. Det som har hänt är välkänt och i mitt huvud är det föreliggande i högsta grad något tryggt och bekant. Det är alltid där och det förändras hela tiden, men det är mitt eget. Som en film jag kan regissera om och om igen, utan att den tar slut. Det är också den som gör att avgrunden till nuet blir så bottenlös; filmen är bara en film och verkligheten är så verklig, att den emellanåt blir svår att hantera.

Har pratat med kloka människor om comfort zone och hur det är att röra vid utsidan av den. Jag tänker att nuet är så långt utanför min comfort zone, som jag möjligen kan komma och att det är just därför jag måste rycka tag i allt som ligger precis utanför min ring of safety för att komma dit. Som att göra mig av med saker. Gå på möten. Sakta dra i dem för att komma längre ut, närmare det som egentligen är det enda som räknas. Det som kommer vara det enda jag minns när allt annat är borta.

 

Istället för att prata om hem, borde vi prata om familj. Ordet familj betyder olika saker beroende på vem du frågar och vem som har tolkningsföreträde. Enligt sociologen är familj de som lever i ett och samma hushåll och samtidigt är ärftligt besläktade. Atropologen, i sin tur, menar att det inte går att sätta likhetstecken mellan familj och blodsband - det är inte så enkelt. Någon annan menar att familj inte finns, att det är något vi inbillar oss. För någon är familj något förenat med förtryck, skam och våld, och för någon är ordet familj enbart förenligt med kärlek.

Jag har många familjer. Stora, små, långt borta och nära. Familjer jag fötts in i och familjer som har öppnat sina armar under tiden jag växt upp. Några som jag fortfarande ser som familj, andra som har bytt skepnad. Mina familjer är flytande; de förändras, löser upp sig och återuppstår. Några få är permanenta, så pass att de finns skrivna med bläck på min hud. Vissa saknar jag.

Familj är mer än mina biologiska föräldrar och mina biologiska bröder. Det finns en Dillefamilj, extrakusiner och mina vänners familjer, som jag bitvis varit en del av. Till exempel har jag två systrar, som jag har haft på varsin sida om mig själv hela livet. De har stått kvar när jag har sprungit, och tvärtom. Vi delar inga blodsband, inget släktskap och vi har inte bott under samma tak mer än några dagar i taget. Ändå är de bland mina närmsta familjemedlemmar, som aldrig har slutat visa mig kärlek. Inte när vi bråkade. Inte när vi var så långt ifrån varandra, mentalt, som någon någonsin kan bli. Inte när jag var trasig och att vara en del av mitt liv var både obehagligt och svårt. Aldrig har de slutat krama om mig. Aldrig har de kallat mig mycket annat än syster.

Vi har växt ihop och växt ifrån. Och sen växt ihop igen. Utan att vi har märkt av det och utan att det har spelat någon roll. Nu, när vi är mer ihopväxta än på länge, är vi som oftast på fysiskt helt olika platser. Vi upplever olika saker, möter olika människor. Vi kommer inte se varandra på månader och vi kommer kanske inte hinna återberätta allt vi varit med om när vi väl er varandra igen, men det gör ingenting. Vi vet det vi behöver veta och vi delar det vi behöver dela. Och, för mig, är det att vara familj: Att låta någon annan förvärva bitar av dig som, oberoende av tid och rum, är där för alltid.

Kan vi prata om att aldrig känna sig hemma? Om att alltid ha blicken fäst någon annan stans, på en horisont som aldrig försvinner. Att hela tiden vänta på att Livet™ ska börja. Ett evigt upp och nervändande på tillvaron för att leta efter den omtalade tillfredsställelsen. Lyckan. Känslan av att det finns mer, så in i helvete mycket mer, att hämta och suga ut ur tillvaron, men att vara oförmögen att hitta det som lugnar all ångest. Ständigt en rädsla för att missa det magiska. Ständigt en jämförelse med andra. Ser människor förverkliga drömmar större än allt jag någonsin kunnat fantisera ihop, ser dem resa till en annan del av världen. Till en annan stad. Som om de var hemma redan i sig själva.

Det blir för stort i mitt huvud, hur liten jag egentligen är. Hur liten betydelse allt har och hur obefintliga alla handlingar är och helt plöstligt måste jag springa någon annan stans, långt, långt bort. Iväg från det betydelselösa, det lilla som skrämms och känns. Från att inte veta något om mig själv, att vara en främling i min egen spegelbild och jag biter så hårt i min egen hud för att inte slå mot det jag ser, för att inte ramla tillbaka. Om jag bundar kan jag vara där, på den plats där allt ska hända. Där pusselbitar faller på plats och där ingen främling finns i spegeln. Och jag blundar så jävla hårt alla timmar jag har, att jag inte vågar öppna för någon igen.

För när jag gör det, så vet jag att jag aldrig kommer hitta hem med den platsen inuti mitt huvud.