sagor & fabler

Kan vi prata om att aldrig känna sig hemma? Om att alltid ha blicken fäst någon annan stans, på en horisont som aldrig försvinner. Att hela tiden vänta på att Livet™ ska börja. Ett evigt upp och nervändande på tillvaron för att leta efter den omtalade tillfredsställelsen. Lyckan. Känslan av att det finns mer, så in i helvete mycket mer, att hämta och suga ut ur tillvaron, men att vara oförmögen att hitta det som lugnar all ångest. Ständigt en rädsla för att missa det magiska. Ständigt en jämförelse med andra. Ser människor förverkliga drömmar större än allt jag någonsin kunnat fantisera ihop, ser dem resa till en annan del av världen. Till en annan stad. Som om de var hemma redan i sig själva.

Det blir för stort i mitt huvud, hur liten jag egentligen är. Hur liten betydelse allt har och hur obefintliga alla handlingar är och helt plöstligt måste jag springa någon annan stans, långt, långt bort. Iväg från det betydelselösa, det lilla som skrämms och känns. Från att inte veta något om mig själv, att vara en främling i min egen spegelbild och jag biter så hårt i min egen hud för att inte slå mot det jag ser, för att inte ramla tillbaka. Om jag bundar kan jag vara där, på den plats där allt ska hända. Där pusselbitar faller på plats och där ingen främling finns i spegeln. Och jag blundar så jävla hårt alla timmar jag har, att jag inte vågar öppna för någon igen.

För när jag gör det, så vet jag att jag aldrig kommer hitta hem med den platsen inuti mitt huvud.