viskar "du är söt men du är död"
Det finns en plats på ena kudden där din doft dröjer sig kvar. Krampaktigt och envist har den klamrat sig fast i bomullsväv och varje gång jag hamnar där så kapitulerar jag. Hela mitt väsen, varje cell i min kropp ger efter. Det är mitt i natten och du är borta, men min omvärldsuppfattning kopplar inte och när handen letar efter len hud blir jag förvirrad. Går ängsligt längs med betongväggar för att inte tappa allt, för att ha något att förhålla mig till. Lägenheten förvandlas till ett vakuum där allting står stilla och där ingenting får plats. Inte den bultande längtan som växer och värker, inte den skamlösa ångesten. Ingenting får utrymme i en verklighet som bara har sju dagar och åtta nätter. Försöker skarva allt jag kan, lappa ihop och tulla på utrymme, men klockan mot sommarängen har fortfarande bara sextio minuter och ett hjärta fullt av sår tar fortfarande längre tid att läka.
Januari förvandlar världen utanför bussfönstret till en våt akvarell medan jag river sönder den sista papperslappen av hopp. Smular sönder det förbjudna, det innerliga och fullhjärtade som jag vet inte ryms i din verklighet. Inte just nu (inte någonsin). Som sirap klibbar det fast i min hud, mot alla fjun och jag skrubbar så hårt för att det ska försvinna; begäret, det som gör texten mot din rygg så svår att läsa. Det som förblindar.
Januari förvandlar världen utanför bussfönstret till en våt akvarell medan jag river sönder den sista papperslappen av hopp. Smular sönder det förbjudna, det innerliga och fullhjärtade som jag vet inte ryms i din verklighet. Inte just nu (inte någonsin). Som sirap klibbar det fast i min hud, mot alla fjun och jag skrubbar så hårt för att det ska försvinna; begäret, det som gör texten mot din rygg så svår att läsa. Det som förblindar.
för det som är smuts på tröjan, för mycket asplövspuls
Vill skriva om en rygg som böjer sig bakåt när den sträcker på sig. Om ränder på en kind efter för mycket sömn och om den sista solen innan allting går i moln. Vill berätta hur tiden kan gå baklänges och hur ensamhet kan få en att börja prata med sig själv även när en sover. Har tvinnat hårlockar som inte är mina egna och hittat gropar i min hud som jag inte visste om, det vill jag skriva om. Om katarsis, att luften kan stå stilla i ett rum där allting sprängs och där paniken kryper längs väggarna. Hur det slår gnistor längsmed springorna i golvet medan Vilsen Själ tar sin femte cigarett under Karlavagnen och spottar sig själv i ansiktet. Vill berätta att en är rädd ibland. Rädd, mest för att alla andra är så stora och rädd, mest för att ingen alls är tillräckligt stor.
Men skriver inget av det där. Lämnar det osagt och låter resterna av det som inte sägs hänga i luften.
Men skriver inget av det där. Lämnar det osagt och låter resterna av det som inte sägs hänga i luften.
och tänkte: hit ska jag flytta sen
Vill skrapa bort det som sitter fel och rätta till allt jag gjorde som jag inte gjorde rätt. Vill hålla hårt i det jag har när det glider ur händerna på mig. Ändå släpper jag taget. Någon sa att det blir vad en gör det till, men om jag inte vet hur jag vill ha det, hur ska jag då någonsin hitta rätt? Kan du räkna ärren, på min arm, i mitt huvud, i min kropp? Vill så gärna hitta mig själv, men glömmer alltid bort att jag redan är här. Du har tuggat dig igenom mig, krossat min hud och mitt förnuft mellan dina käkar och jag ser bara på. Ser hur du plöjer fram, utan att du egentligen är medveten om det. För du är någon annan stans. Alltid någon annan stans. Och jag står här, där du lämnade mig och väntar på att du ska se allt det jag gav dig. Allt det jag ville ha kvar.
