sagor & fabler

Det finns en plats på ena kudden där din doft dröjer sig kvar. Krampaktigt och envist har den klamrat sig fast i bomullsväv och varje gång jag hamnar där så kapitulerar jag. Hela mitt väsen, varje cell i min kropp ger efter. Det är mitt i natten och du är borta, men min omvärldsuppfattning kopplar inte och när handen letar efter len hud blir jag förvirrad. Går ängsligt längs med betongväggar för att inte tappa allt, för att ha något att förhålla mig till. Lägenheten förvandlas till ett vakuum där allting står stilla och där ingenting får plats. Inte den bultande längtan som växer och värker, inte den skamlösa ångesten. Ingenting får utrymme i en verklighet som bara har sju dagar och åtta nätter. Försöker skarva allt jag kan, lappa ihop och tulla på utrymme, men klockan mot sommarängen har fortfarande bara sextio minuter och ett hjärta fullt av sår tar fortfarande längre tid att läka. 

Januari förvandlar världen utanför bussfönstret till en våt akvarell medan jag river sönder den sista papperslappen av hopp. Smular sönder det förbjudna, det innerliga och fullhjärtade som jag vet inte ryms i din verklighet. Inte just nu (inte någonsin). Som sirap klibbar det fast i min hud, mot alla fjun och jag skrubbar så hårt för att det ska försvinna; begäret, det som gör texten mot din rygg så svår att läsa. Det som förblindar.