sagor & fabler

men då hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut

Utan att jag hinner blinka vistas tiden i andra rum, skriver andra människor historia och vi måste gå åt andra håll. Jag måste blunda. Löven ändrar färg och något ändras i mig. Något byter plats, det gör ont och jag vet inte vad det är. Något gnaver. Tänker att identitetskrisen väl var något en skulle gå igenom för länge sedan, inte nu, inte här när en förväntas vara stabil och hel. Stadig. 

Så en morgon vakar en och undrar vad som egentligen är meningen.

Skrapar skor i gruset och räknar gatlyktor längs gator utan slut. Köper ny kalender. Igen. Som för att få bygga upp fler murar och skyddsnät kring allt det som är mitt. För att jag har lärt mig, den här sommaren, igen, att det inte är värt det.

Dansar med en älskad på ett alldeles för litet dansgolv och glömmer bort alla hjärnspöken, alla andra. Vi har bara helhjärtat roligt. För det är det vi har tillsammans. Möter en guldfisk och inser där, i en för liten lokal under en alldeles för stor bro att det måste finnas fler antal dagar som är värda att kämpa för, än att dö för. För att det finns människor som får mig att glömma allt annat.

Var i Laisaliden med en familj, en flock, en samling viktiga pusselbitar, skärvor och byggstenar till det som står framför mina ögon när jag möter mig själv i spegeln. Det var livsviktigt. Och lugnt. Och vackert. Vi åt svamp. Dock inte av den sorten på sista bilden. Mest njöt vi av att få vara med varandra.

Maja till höger. Hennes bild.

Kameran fungerar igen. Inga fler instagrambilder. Kanske mer text. Kanske inte alls. Kanske spelar det inte någon roll.

Så skeva 24 timmar. Vi blommar, somnar om och vaknar. Den kloke sa mig att jag har ett hål, något som måste lagas. Att det som hänt har hänt och att det kommer bli bra. Undrar hur mycket dynga jag rört upp från botten nu, undrar om jag kunde sy igen munnen och aldrig mer berätta hur det känns när skinnet slits av.

Någon att valla bortsprungna kalvar med. Att rädda en fågelstackare med. Krypa upp på mormors vind, knycka en blå stol, ligga på en säng och prata om det jävligaste, jävligaste med. Någon att åka långt åt helvete med, utan mat och bli jävligt irriterad på, men ändå älska lika mycket efter en äcklig korv med mos på Ica maxi. Det är du det.

Det blir som mest den här typen av bilder, när en lämnar kameran hemma för att slippa tänka. 

Går morgonpromenader igen. Har vinden i ryggen när kvällsdagg blir till morgondagg och fåglar vaknar vid vattnet. I sängen sover en älskad och en snarkande hund. Det är tyst. Jag kan andas och det är lugnt. Kan rensa huvudet igen. Bär inte ständigt på den sega kolan av analyser och tankenystan, som bildas mellan mina öron och som sällan lyckats tvättas bort. Som om det här är precis vad mitt huvud behöver. Och det kommer jag på, varje gång.

Jag satt en morgon ute på en stol. Försökte hålla hennes röst kvar i minnet när vi lade på. Hennes gråtande, förstörda. Hennes spruckna.