sagor & fabler

Skulle varit på en begravning nu, idag. Någon som var mer mormor för mig än min biologiska mormor någonsin kunde vara. Hon har varit sjuk och jag fick aldrig säga hejdå, aldrig berätta hur glad jag var att hon fanns. Istället för att vara där och ta farväl sitter jag med en tenta som bokstavligt talat aldrig blir klar. Som om hur många ord jag än skriver kommer den aldrig vara färdig. Ingen punkt blir någonsin den sista för jag kan inte avsluta, jag kan inte säga hejdå och jag kan aldrig, någonsin, blir nöjd. 

Jag fick aldrig säga hejdå. Det blev aldrig avslutat, aldrig klart och nu är allting för sent. Igen. Spänner upp taggtråd runt mig själv och skriker åt de jag egentligen vill ha nära. För att det är lättast så. För att det aldrig tar slut.

du kanske aldrig

når dit du vill nå

men du når mig

Hatar livet så dyrt och heligt när ens moral sätts på prov. När ingjutna värderingar och en identitet jag trodde att jag kunde känna mig trygg i helt deformeras av något utomstående, i grund och botten, oviktigt. Klamrar mig fast vid gamla vanor, ser siffror försvinna och hoppas att en dag, en vacker dag ska jag vara till freds. En dag ska jag bida min tid, istället för att jaga den.

Hinner inte med allt det jag vill göra. Låser in mig för att slippa hamna där jag inte kan kontrollera vad som händer. Där min disciplin inte räcker till. Kisar mot solen och vill vara så mycket mer än allt det här.

Somnar till en sol som aldrig går upp.

Får fint brev från fin vän som påminner mig om att hur många sorger vi än måste genomlida, så klarar vi oss alltid. Något börjar där något tar slut och så fortsätter vi framåt, oavsett hur tungt livet blivit. Oavsett vad vi lämnar bakom oss. Lite så jag tänker om den tentan som pockar på min uppmärksamhet atm. Att snart är den över och då kommer snart en ny så det är bara att skriva. Skriv, för i helvete.

 

Hittar bortglömda fotografier i en låda. Två rådjursögon bakom ett björklöv för så många år sedan. Fyra? Fem? Minns att hjärtat var en tickande bomb och att jag ändå inte kunde stanna kvar fjorton månader senare. Att jag sprang iväg då, precis som nu. Tänker att jag fortfarande lever, att det är en bedrift. Att även om jag springer så är jag inte död, än. Jag springer bara för att överleva. För att en dag kommer jag vara framme.