and you are too insistent, you are too insistent
Gjorde varm choklad på Alpros hasselnötsmjölk idag och tänkte att nog finns det inget bättre än hasselnöt i kombination med choklad. Nä, inget bättre alls. Livet på en pinne.
tiden har hunnit ifatt nu, ett oväder rullar in
Vaknade och var friskare än jag varit på en hel vecka. Skönt, tänker ni. Nej, säger jag, eftersom det bara betyder att jag inte har en endaste anledning kvar till att inte skriva klart tentan. Tur då att jag har fina klassisar som vill komma hit och dela sorgen, så att säga. Och som den artiga värdinna jag är, ställde jag mig naturligtvis och bakade i morse. Eftersom jag älskar både äpplen, kanel, kardemumma och vaniljkesella, så fick det självklart bli muffins. Med äpple, kanel, kardemumma och vaniljkesella. Självklart.
Ugn 200°c
Ugn 200°c
3 ägg
2 dl socker
75 g svenskt smör
1 dl vaniljkesella
3 dl vetemjöl
1,5 tsk bakpulver
1 tsk kanel
några kryddmått kardemumma (minns aldrig hur mycket jag tar...)
1 rött, fint höstäpple
Vispa ägg och socker pösigt i en bunke. Smält smöret. Blanda mjöl, bapulver, kanel och kardemumma i en skål. Rör först ner det smälta smöret och vaniljkesellan i äggsmeten, sedan mjölblandningen. Skär äpplet i tunna skivor. Häll upp smeten i muffinsformar (fyll dem till ca 3/4) och stick i ett par äppleskivor i varje muffin. Grädda 12-15 min i mitten av ugnen.
and I can't change, even if I tried, even if I wanted to
Läser om identitet och försöker förstå. Mig själv, snarare än det som skrivs i boken. Känner mig fortfarande vilse, även om det poängteras hur viktigt det är med upplevelsen av att veta vem en är. Jag famlar ju fortfarande i mörker emellanåt. Draperar mig fortfarande i andras åsikter och tapetserar med någon annans upplevelser för att inbilla mig själv att jag är en helhet. Att jag är någon. Kan aldrig beskriva mig själv, trots att jag ska vara vuxen. Kan inte rama in det som hör till mig och det jag upplever till något enhetligt. Flyter liksom ut i kanterna, som akvarell och blandar om mig. Det enda som blir kvar är något vattnigt och odefinierbart. Samtidigt vill jag tro att det är så jag är. Att det är vad människor ser och att det är så jag kommer vara. Vag i kanterna och kanske svår att tyda, men ändå, i slutändan, något helt. En tavla som går att läsa, på håll.
så många broar jag bränt, ingen tog mig riktigt över, nej
Så himla orättvist att jag ska bli sjuk vid varenda tenta det här året. Nu är det detssutom en liten, liten deltenta på 2 A4 som givit mig den grönjävligaste förkylningen i mänsklig historia. Hur ska det gå när stora salstentan i juridik kommer i vinter? Tuberkulos? Pesten? Bältros?! Nej, kroppen, ta dig i kragen för bövelen. Det här är orimligt.
Dagen har, på grund av host-slem-snorsjukan, bestått av en obscen tekonsumtion, netflixmarathon och några timmars feberyra. Plus en manisk städning av lägenheten, bara för att slippa känna mig helt värdelös. Det här med att ligga still i tolv timmar är inte riktigt min starka sida, men har fått förmaningar av moderskeppet att vila tills jag är frisk. Så tråkigt. Har egentligen inte tid att inte göra någonting, samtidigt som jag inte heller orkar. Kroppen stänger som av, huvudet också. Därför känns det helt legitimt att inte öppna en enda kursbok eller en enda anteckning från föreläsningarna. Bara spela sims och äta choklad. Livet, mina vänner. Livet.
Dagen har, på grund av host-slem-snorsjukan, bestått av en obscen tekonsumtion, netflixmarathon och några timmars feberyra. Plus en manisk städning av lägenheten, bara för att slippa känna mig helt värdelös. Det här med att ligga still i tolv timmar är inte riktigt min starka sida, men har fått förmaningar av moderskeppet att vila tills jag är frisk. Så tråkigt. Har egentligen inte tid att inte göra någonting, samtidigt som jag inte heller orkar. Kroppen stänger som av, huvudet också. Därför känns det helt legitimt att inte öppna en enda kursbok eller en enda anteckning från föreläsningarna. Bara spela sims och äta choklad. Livet, mina vänner. Livet.
in the night, all our sorrows leave the ground
Jobbar, går till skolan, sover. Mer än så finns det inte plats för, även om jag längtar så fruktansvärt efter närhet och umgänge. Att få träffa alla fina människor jag vill träffa och dansa hela natten, tills sockerdrickan i kroppen liksom svämmar över. Snart finns det tid. Snart ska jag ta mig tid till allt det där fantastiska som gör livet till det det borde vara. Ska bara komma i fas, ni vet. Känns som att jag ibland är utanför mig själv, som om jag var autoprogrammerad och mekanisk. Förjävla tråkigt, måste jag säga, men kanske att det behöver få vara så ibland? Tror det, jag.
makes me feel alive, for a little while
Möter så fantastiska människor. Är som i ett rus av intryck efter igår, när vi var några som samlades i en tvåa i linnéstan, åt mat och pratade om livet i allmänhet. Fick höra fin musik. Skapade nya minnen, sådant jag vill ta fram när allting känns förgäves. När ingenting har någon mening.
Lyckas på något magiskt vänster alltid bli förkyld när tiden är som mest värdefull. Som när jag ligger efter i allt det som ska läsas och begripas. Ligger utfläkt på sängen och nynnar på Winnerbäck i ren feberyra, kan som inget annat. Slår ihjäl timmar mot en kall vägg och fyra varma tassar, när det egentligen finns så mycket viktigt att göra. Efter ett tag blir känslan av att vara en fullkomligt oduglig samhällsmedborgare för påtaglig och jag måste betala räkningar eller städa badrummet. Röka några cigaretter till på balkonggolvet. Eller vad som helst, men inte just det som står allra högst upp på alla priolistor någonsin. Att öppna böcker och inse hur lite jag förstår. Hur obefintliga alla sammanhang är för min tröga hjärna. Önskar mig kvickare synapser i julklapp, möjligtvis snabbare kopplingar. Tack.
Lyckas på något magiskt vänster alltid bli förkyld när tiden är som mest värdefull. Som när jag ligger efter i allt det som ska läsas och begripas. Ligger utfläkt på sängen och nynnar på Winnerbäck i ren feberyra, kan som inget annat. Slår ihjäl timmar mot en kall vägg och fyra varma tassar, när det egentligen finns så mycket viktigt att göra. Efter ett tag blir känslan av att vara en fullkomligt oduglig samhällsmedborgare för påtaglig och jag måste betala räkningar eller städa badrummet. Röka några cigaretter till på balkonggolvet. Eller vad som helst, men inte just det som står allra högst upp på alla priolistor någonsin. Att öppna böcker och inse hur lite jag förstår. Hur obefintliga alla sammanhang är för min tröga hjärna. Önskar mig kvickare synapser i julklapp, möjligtvis snabbare kopplingar. Tack.
ingen ska se mig gå ner mig, aldrig se mig så
Kommer hem igen. Hem till en katt, som pratar högt för sig själv (och för tv:n); till ett oordnat hem och en hög med ogjorda saker. Allt det som ska fixas snart, imorgon. En annan dag. Är uppskjutandets okrönte kung, helt på sanning. Aldrig är något så enkelt som när det går att skjuta upp till senare - gärna det där allra viktigaste som egentligen borde vara gjort igår. Telefonsamtal och annat avgörande som skaver. Mycket bättre att låta det vara en stund till.
Har i alla fall varit i Stockholm och firat min bror som blivit gammal/äldre/klokare. Som vanligt när någon fyller år i min familj är det disco i en sjöbod, pinsamma erkännanden och nakenbastu. Rätt hedniskt egentligen, men också jävligt gött i rätt sociala sammanhang. Ibland mindre gött. Fick åtminstone andas skärgårdsluft en stund igen. Sitta på min favoritklippa och titta ut över barndomslandet. Över havet och ängarna. Behövde samla energi en sista gång innan alla kalenderns dagar är fyllda. Innan rutiner och disciplin äter upp en bit till och jag går på autopilot. Jag längtar dit, även om jag vet att det kommer ha halvt ihjäl mig; det är värt det. Det är så in i helvete värt det.
(Nu ska jag äntligen lyckas.)
my love, leave yourself behind
Det är något fascinerande med hösten; en morgon vaknar man bara och så är den här. Utan att jag egentligen lagt märke till det har löven gått från knallgröna till diverse orange nyanser, den svängiga popen på min spotify har bytts ut mot alla akustiska versioner av alla låtar någonsin och på stan syns återigen hipstermössorna med tillhörande doc. Martens. Fint på något sätt. Tjatar varenda jäkla år om hur mycket jag älskar att återgå till vardagen efter sommaren, köpa ny kalender och ta spårvagnen halv åtta på morgonen, men det är på allvar något otroligt tryggt och säkert med det. Att få styrsel och ordning på livet (eh, en kan i alla fall låtsas), att liksom befinna sig i ett sammnhang. Gött är det.
Läste min gamla blogg för en stund sen och insåg hur mycket roligare jag var förr. Mer snärtig och käck när jag skrev. Den här stackars bloggen har ju bara blivit ett stort svart hål av ångest de senaste åren. Fy fan, har ni på allvar orkat läsa? Tänker att det inte riktigt på sanning speglar min average sinnesstämning - det är snarare rätt missvisande. Kan vara så att det är därför jag knappt skrivit mer än ett inlägg i månaden. Bara tanken på att skriva blev ångestladdad och då blev det väl bara inlägg när livet var piss. Vilket det är ibland. Oftast är det dock rätt snärtigt och käckt.
