in the night, all our sorrows leave the ground
Jobbar, går till skolan, sover. Mer än så finns det inte plats för, även om jag längtar så fruktansvärt efter närhet och umgänge. Att få träffa alla fina människor jag vill träffa och dansa hela natten, tills sockerdrickan i kroppen liksom svämmar över. Snart finns det tid. Snart ska jag ta mig tid till allt det där fantastiska som gör livet till det det borde vara. Ska bara komma i fas, ni vet. Känns som att jag ibland är utanför mig själv, som om jag var autoprogrammerad och mekanisk. Förjävla tråkigt, måste jag säga, men kanske att det behöver få vara så ibland? Tror det, jag.
Kommentarer
Trackback
