you spent half of your life trying to fall behind, you're using your headphones to drown out your mind
Premiärbakade i ugnen. Äppelkaka med kokos och mandel. Gick bort till Toras kollektiv och gav bort premiärkakan, bara för att jag är så himlans ödmjuk. På vägen därifrån var Tora och jag tanter, höll armkrok och försökte att inte halka. Sen fortsatte tantkvällen med yatzy, vin och hemlagad ORDENTLIG mat. Vi till och med uppmuntrade varandra i yatzyspelet och OH-ade när vi fick fler än typ en sexa. Dåliga vinnare, men bra förlorare. Dock vann jag alla tre gånger, fyi. Nu ska vi nog ha mer vin. Och spela mer yatzy.
you take much more than I'd ever ask for
God morgon. Snooze, gröt, randig tröja. Too-tickimuggen. Är lite nervös. Det går nog bra. Har lite ont. Det går nog över. Vill sova lite till. Bara lite, lite, lite. Lite till. Drömmer feberdrömmar trots att febern är borta. Minns inget, men glömmer ändå ingenting. Flimmer och brus som skuggor över näthinnan precis innan allt annat försvinner. Slår huvudet i väggen, hoppas mest på att ingen ska höra. Skäms. Ska ringa idag, tror jag. Mamma sa att jag måste göra det nu. Att det inte ska vara såhär. Jag tänkte att det har varit värre.
Längtar efter solstrimmor och långa skuggor, milda röster. Efter fjärilar i magen, nyfikenhet. Socker och vit hud, blommor i håret. Längtar efter daggstänkt gräs. Det varma.
Egentligen finns det ingen anledning att vira in sig i det här. Och egentligen vet jag det. Ändå kan jag inte låta bli. Dras till fel livsöden som magneter mot mitt kylskåp. Tänker att när jag blir stor, då ska jag sluta med det. Då ska jag ta mig samman. Klippa mig och skaffa ett jobb. Inte glida runt i periferin.
Men det har sin charm. Du vet aldrig var du hamnar. Och sen står du här en dag. Ibland, när jag blundar, håller du fortfarande i min hand när jag gråter.
uppfinn nåt nytt som gör det lätt att hålla ut, nåt för dom som väntar, dom som orkar vänta Mer
and it's all my fault for not getting off, so you made it stop, can you make it stop
this is a song for no one
Igår var vi på Sejdeln och sjöng. Eller, vi drack öl också. Men mest sjöng vi nog. Den fjärde bilden har Maja tagit och de två sista har Lotta tagit.
and you tell yourself you won't let them touch, did I say too much, did i say enough
Varför börjas det hetsa inför alla hjärtans dag i januari? Jag har inte ens ätit min första semla. Men folk verkar vilja ha det så, att allting ska tas ut i förskott. Igår såg jag påskris i blomsteraffären. Jag menar... Finns det inga spärrar? Ta julen till exempel: I september kan du se de första advents- och julnumren av tidningar. Det förstör ju allting! Jag vill ha jul på julafton. Möjligtvis kan det få vara jul en vecka innan, men efter annandagen är det slut. I år ska jag inte ens fira jul. Jag ska åka bort, se något annat och inte delta i hetskommersen, överkonsumtionen etc etc. Mamma och pappa får ändå sin julklapp/födelsedagspresent i vår. Den kommer räcka hela livet, så att säga. Alltså behöver jag aldrig mer fira hetsjul!
Fast det var inte det jag skulle säga. Egentligen ville jag bara poängtera att jag fortfarande inte ätit en semla. För er som inte vet, så brukar jag äta många semlor. Vi pratar några om dagen. Eller åtminstone några i veckan. Det är sinnessjukt gott. Det hade kanske varit på sin plats att baka lite då (EH, när jag nu ska hinna det?). Eller så testar jag konditoriet på hörnet nedanför mig. Tanten som står där ser väldigt snäll ut. Hon gör nog goda semlor. Jag är i alla fall helvetiskt sugen på semlor, ok?
med hjärtan som elefanter
När jag gick ifrån Linnésalen var min plan att promenera en bit av hemvägen. Bara för att det var så soligt (läs: illusionen att det var varmt). Det var kallt, men fint. Jag hade tänkt mig att hamna någonstans runt Brunnsparken, eftersom vagnarna ut till mig går därifrån alla tre. Istället hamnade jag i Lorensberg, på Berzeliigatan. Ungefär vid Liseberg och alltså helt fel. Varför jag berättar det här för er? Jo, för att ni ska få en uppfattning om riktigt hur dåligt mitt lokalsinne är. Turligt nog är Göteborg en väldigt liten och hoptryckt stad, så promenaderna blir aldrig särskilt långa. Inte ens när en går fel.
Nu behöver jag 1. en spark i baken och 2. lite Ipren. Tio kapitel ska vara avklarade ikväll och jag vill ju egentligen bara ut i solen. Fast då finns väl risken att jag tappar bort mig igen.
ny inneboende
jag önskar att jag var en sån som inte tänker alls
Förkyld, febrig och skelögd. Måsarna boar i skorstenen och det ekar in i mitt kök. Egentligen borde jag kanske ha stannat kvar i sängen, men solen gör himlen ljusorange och jag har inte hjärta att strunta i sånt. Därför är jag vaken, Iprenad och påklädd. Därför ska jag lyssna på föreläsningar fram till fem. Tur att en har fina människor i klassen. Långa dagar blir mindre långa då. Och när den här dagen är klar, då är det fredag. Fredag är bra.
och jag ska aldrig mer säga sanningen till någon som saknar förmågan att förstå
Fast jag har ingen tid. Vad jag däremot har, är feber.
Om jag skulle berätta vad som verkligen försigår, då skulle ni kanske tycka att jag var dum i huvudet. Eller så tycker ni redan det. Det är kanske därför ni läser. Eller så är det för att ni är nyfikna. Kanske. Om det inte är så att ni bara tycker att jag är fantastiskt bra. En kan ju undra ibland. Men inte förrän ni avslöjat vilka ni är tänker jag sluta tala i gåtor och metaforer. Mvh ödmjuk.
until the day you're finally leaving
Ibland vet jag inte hur jag ska hantera mig själv. Än mindre hur jag ska hantera alla runt omkring mig.
Det är så kallt och alla går om varandra. Ingen ser någon annan i ögonen. Halkar, skrapar ansiktet i saltad is. Undrar om det är okej att ligga kvar där. När andra går förbi. Trodde aldrig att det skulle hända igen, men bland dödansikten tappar en så lätt bort sig själv.
Vill ha ork att göra det här bra. Att bli klar och inte misslyckas. Ibland tror jag inte att det går.
jag håller mig upprätt i din famn
Det här med att genomgå tjugo känslomässiga toppar och dalar, inom loppet av tio minuter. Vet inte om jag gillar det.
brother you don't need to turn me away, I was waiting down at the ancient gate
Sliter mitt hår och biter på naglarna. I läppen. I armen.
Är vilse men ändå så trygg.
Tänker att
om ingen får komma in så är det ingen som undrar.
Stannar. Har ändå så mycket att göra.
Så mycket som inte får gå fel.
Sliter mitt hår och håller andan in i oklarheten.
and every morning I will push and bring the sun above our head
Mellanmål är bästa målet på dagen. Kanske för att det enda målet varvid jag är hungrig. Dessutom har mackor och jag ett mycket djupt och seriöst förhållande. Och av dem blir jag mätt. Då blir det inte heller svårt att göra allt det jag ska göra. Plugga. Diska. Sitta ner. Skriva. Lyssna på Christer. Ni vet, livets viktiga. Mackor är alltså att rekommendera. Ost och gurka ska det vara på också. Bara så ni vet.
analogt: november - december 2010 (gammal/dålig film)
I will leave a key for you outside my doorway
Det ringer i kyrkklockor från torget och jag springer i trappor. Tvättar medan lördagmorgonen sipprar fram genom en kustdimma, ett skyddsmoln. Hon ovanför skriker ibland. Försöker att inte undra, men gör det ändå. Hade behövt läsa egentligen. Distraheras av ovälkomna meddelanden, uteblivna telefonsamtal och allt det jag hade sprungit ifrån. Nu står det mitt framför mig och jag borde fortsätta springa. Det ska jag också, idag. Rent bokstavligt. Först ska jag tvätta.
Han på tv vann nyss femtiotusen kronor i månaden i flera år. Jag tror inte på att människor blir lyckligare av det. Men vad vet jag.
Eller, jag tror inte att det är i pengarna i sitter. Kanske i det vi får ut av pengarna. Tid. Frihet, trygghet, möjligheter. Men borde inte lyckan bli större, om samma saker uppnås utan överflödet av pengar? Handlar det inte om sättet vi formar våra liv på, mer än själva livet i sig? Det är väl ändå bara en brygga mellan något annat och något ytterligare. Att genomföra ett liv och skapa en lycklig tillvaro utan att ha vunnit på triss, måste väl i slutändan kännas mer självförverkligande? Kanske är jag bara avundsjuk.
and don't you let those tears quench the thirsty ground, and don't you be so scared that you can't make a sound
Det har från flera håll framkommit önskemål om bilder på det nya boet. Eftersom jag är en mycket ödmjuk och tillmötesgående människa vill jag självklart uppfylla era önskemål, så varsågoda: En rundtur i det Brobergska hemmet. Obs: Jag är inte så jävla duktig på lägenhetsfotografering, as you see. Såatteh... Hoppas ni har noll förväntningar.
Vardagsrummet/sovrummet/el centro de la casa. Här sover, äter, läser, snarkar, grinar, pluggar (eh...) och myser jag. Mest för mig själv. Ibland med andra.
Hallen. En stor en. Här ekar det och här spenderar jag nog mer tid än andra gör i sina hallar. För här finns mina garderober (japp, jag har två) och här finns spegeln.
Mitt kök. Mitt favoritrum. Här ekar det också, men det är bra när man pratar mycket med sig själv. Då får man alltid bra svar.
Sist, och bokstavligen minst: Badrummet. Med badkar och fönster. Här är det alltid ljust. Fungerar utmärkt som ljusterapirum. Vill man låsa dörren får man dock vara lite agressiv, men då får man också hjälp av hattmakaren från Alice in Wonderland. Han sitter på dörrens utsida och vaktar hela lägenheten.
Så. Balkongen får ni se när det blir vår (läs: när jag städat + inrett den). Annars är det här nog pretty much it. Tänkte att ni kanske inte ville se insidan av mina garderober. Känns lite overkill. Men har ni vägarna förbi (vilket man aldrig har, eftersom Hisingen är en jävla ö dit ingen vågar åka) så är ni hjärtligt välkomna. Jag har te och hushållswafers. Och melon, tror jag.
som att komma hem
Väntar besök. Middagsgäst. Tora, också kallad. Det ska bli kalas, för vi har inte setts på en vecka. Jag marinerar quornfiléer och hoppas att jag inte underkryddar maten, igen. Det gör jag alltid. Ska ni någon gång äta middag hos mig, så ta med ett saltkar.
Idag var en väldigt fin dag i skolan. Mycket, mycket fin. Det presenterades och gapflabbades. Vi åt lunch på en liten indisk restaurang med helt himmelsk vegomat. Sen somnade vissa på föreläsningen, medan vissa skrev prydliga anteckningar med lila penna. På hemvägen hade jag solen i ögonen. E och jag pratade om barn. Om relationer och vikten av inre reflektion. Av egenvärdet och livets stora vägskäl. Viktiga val som måste tas och andra människors okunskap.
Det är ledigdag imorgon. Tvättdag, alltså. Bokläsardag. Fikamedfinavännerdag. Tittapåfilmhelanattendag. Natt. Dimma.
I know you want to stay in bed, but it's light outside
Vad här var tomt. Det blir så. När en ska upp 06:00 och varit på insparkskalas. Då hinns det inte med. Men det är fint, det också. Och imorgon är jag ledig. Då ska jag, förutom att tvätta, vilket jag borde ha gjort för längesen, skriva. Lovar.
Människor är så roliga. Mest när de är spontana.
Nu är jag sen.
disträ
Borde sova nu. Verkligen, verkligen. Imorgon börjar allvaret och livet och framtiden. Imorgon. Jag har ingen koll. Jag tänker att det går bra ändå. Tänker att det löser sig. Hade velat säga er så många saker, men det finns inte tid. Adjö.
gegnum þyrna til stjarnanna
Hej fina, fina ni. Tålmodiga, trogna ni.
I skolan fick jag lära mig att aldrig börja en mening med jag. Det var fult, sa de. Därför tänker jag, i rent revolutionärt syfte, börja alla meningar i följande stycke med jag.
Jag har flyttat in i min lägenhet. Jag har köpt fina gardiner och en dammsugare. Jag har bråkat och varit tyken mot mina älskade, fina föräldrar, som fixar allt och löser alla problem. Jag har varit snäll också. Jag har tagit sovpiller och sovit flera nätter i rad. Jag har gråtit lite. Jag har stressat. Jag har haft mer tur än jag någonsin kommer vara värd. Jag har rökt och haft ångest. Jag har spelat spel och lagat mat. Jag har skruvat Ikea-möbler. Jag har köpt studentlitteratur. Jag har glömt. Jag har kommit ihåg. Jag har hoppat över. Jag har maniskt fortsatt. Jag är glad. Jag är trött.
Om jag hade bilder att visa er, så skulle ni få se dem. Nu har jag inte det. Canonen är fortfarande på sjukhus. Men på fredag får jag hämta ut bilderna från filmen. Och på onsdag börjar jag skolan.
Då ska jag köpa en ny film. Då ska ni få se. Imorgon kanske.
we have no time for this
Hej. Jag lever. Göteborg är kallt, men varmt. Jag är hemma. Om en timme flyttar jag in. Jag har fikat. Och varit nervös. Nu är jag trött. Men glad. Allt är fint.
if you've got visions of the past, let them follow you down
Imorgon far jag. Imorgon är det definitivt. Jag är lite diffus, men det kanske ändrar sig. Med tiden. På fredag flyttar jag in. Och fortfarande finns saker kvar att packa. Lyktor att slå in och papper att sortera. Det tar aldrig slut.
Tora ska följa med mig till institutionen på onsdag. Då ska vi gå exakt dit jag ska gå på torsdag. Så att jag vet exakt. Så att jag kan planera. Slippa vara oviss. Slippa vakna och kippa efter andan mitt i natten, bara för att jag inte vet exakt.
Det är lite sådär. Jag vill veta allt. I förväg. Jag vill inte komma till ett nytt ställe och inte ha möjlighet att i förväg planera hur och vad jag ska göra. In i minsta detalj. Det handlar om kontroll. Jag vet. Kontrollbehov.
Min kamera fick åka in på lagning igår. Fina pappa fixade. Således är jag kameralös i tre-fyra veckor framöver. Därför kommer det här bli en sådan där tråkig textbaserad blogg. En sådan utan bilder. På ett tag. Ni vet, sådana som fanns förut. Ja, det betyder att ni måste läsa.
Fast snart är filmen full i Nikonen. Då kommer det massor av bilder. Då behöver ni inte läsa.
Jag borde verkligen packa nu. Verkligen. Men det tar som emot nu i slutet. För jag vet att nu är det på riktigt. Det här med att lämna boet. Flickrummet. Osv.
efter ännu en sommar
Det löser sig. Egentligen vet jag det.
Jag gick de sista stegen längs gatorna idag. Drog in Stockholmsluft i mina lungor och fick skavsår. Drack chai. Sa hejdå. Farväl. Ses om ett tag. Ses aldrig mer.
Vi gick de där gatorna. Minns du det?
Och trots alla fjärilar. Trots tvivel.
Så vet jag att det löser sig. Jag vet ju det.
så lägg dig ner och sov, lilla syster, bara lägg dig ner och bida din tid
Upprepar mig.
Drar i samma trådar.
Vältrar mig i samma smuts.
Hur hud kan göra så djupa avtryck i en kropp.
Avgränsar dagar och drömmer sömnlöst genom nätter. Mig fruktar ingen. Desarmerad ligger jag med huvudet mot betongväggen och hoppas att timmar rullar fortfarande i mörker. Mig fruktar ingen. En avrustad människokropp i reträtt, intill sina luftslott och anteckningar. Mig fruktar ingen. Ändå fruktar jag allt. Allt är mig vanskligt.
om jag hade lite kraft kvar att ge dig, om jag hade lite hjärta att dela med mig, om jag hade lite kärlek så var den till dig
det kan ha varit längesen, men jag kan också ha drömt
Fina, rara mamma. Hon köpte mig en trasmatta idag. En färggrann, att ha i köket.
Blir trött av mediciner. Av att aldrig blir färdig. Av minnen som hela tiden ska rotas fram. Sorteras. Slänga eller inte slänga. Behålla, eller glömma bort. Fotografier, ringar, brev. Blandband. Lånade kläder som aldrig kom hem.
Livet blir fragmentariskt när det sorteras. Ju mer jag rotar, desto mindre vill jag veta. Och mindre vill jag förstå.
Hur stor plats får allt ta? Jag har glömt hur en lever nu. Jag är alltid någon annan stans.
and I would wait and watch the hours fall in a hundred separate lines
eftertänkanden
även om det är för sent att älska dig
Svunnet socker. Fina saker som var fina för längesen och fortfarande kan vara fina. Fast idag gör de ont, idag gör de väldigt ont. Läser om människohjärtan i tusen bitar, om mitt emellan, om sjuka huvuden. Ser bilder. Har glömt så mycket. Trodde att det fanns mer. Någon sjunger att det gör det.
Vad folk inte vet är att jag diskar mycket.
Det var något jag lärde mig. För med panikångest var man tvungen att lära sig knep. Genvägar. Och fortfarande kan jag stå där, även om det inte handlar om någon panikångest. Även om det bara är ovisshet.
I huvudet räknar jag dagarna högt.
solförmörkelse
Stirrar in i en sol. Bländas egentligen, men fortsätter. Ser inte skogen för alla träden och kan inte avgöra om det är rätt eller fel. Kan inte avgöra. Stirrar in i en sol och vet inte var jag är.
men ibland är du bara här, fast du egentligen inte får
det var längesen vi sågs, det måste gått ett år
Jag sitter mest. I lådvimlet. Kartongstaden, den som bygger sig in genom mina dörrar och ut i ett vardagsrum. Den som rymmer det som komma skall.
Hela tiden hinner det formas orosmoln och nervösa läggningar i mitt huvud, innan jag hunnit lägga alla böcker och formar och grytlappar i ordning. Innan jag hunnit sortera då och nu; här och där borta; mitt och allt det du gav mig.
Tiden är flyktig och dagar flyter samman. Var finns rätt tempus för tiden som aldrig rör sig? Som varken varit, är eller skola bli? När nätter och dagar byter plats, himlar och jordar ändrar riktning. När det är svårt att komma ihåg vad det var som gjorde så ont.
Försökte klamra mig fast i ett år som varit. Höll i fotografier. Grät. Drog knäna mot hakan och hulkade mig genom en nyårsnatt. Ville stanna i det som var för så längesen, undrar fortfarande hur det hade känts idag.
Samlar desperat på ägodelar och hoppas att det inte syns då. Att det blir otydligt hur ängsligt och skört det allra innersta är. För det vi inte delar med oss av finns heller inte för andra att tillgå. Ingen når in utan medgivande. Men vem är värd att leva för när det inte finns sprickor i muren?
