det var längesen vi sågs, det måste gått ett år
Jag sitter mest. I lådvimlet. Kartongstaden, den som bygger sig in genom mina dörrar och ut i ett vardagsrum. Den som rymmer det som komma skall.
Hela tiden hinner det formas orosmoln och nervösa läggningar i mitt huvud, innan jag hunnit lägga alla böcker och formar och grytlappar i ordning. Innan jag hunnit sortera då och nu; här och där borta; mitt och allt det du gav mig.
Tiden är flyktig och dagar flyter samman. Var finns rätt tempus för tiden som aldrig rör sig? Som varken varit, är eller skola bli? När nätter och dagar byter plats, himlar och jordar ändrar riktning. När det är svårt att komma ihåg vad det var som gjorde så ont.
Försökte klamra mig fast i ett år som varit. Höll i fotografier. Grät. Drog knäna mot hakan och hulkade mig genom en nyårsnatt. Ville stanna i det som var för så längesen, undrar fortfarande hur det hade känts idag.
Samlar desperat på ägodelar och hoppas att det inte syns då. Att det blir otydligt hur ängsligt och skört det allra innersta är. För det vi inte delar med oss av finns heller inte för andra att tillgå. Ingen når in utan medgivande. Men vem är värd att leva för när det inte finns sprickor i muren?
Kommentarer
Trackback
