sagor & fabler

Det är något fascinerande med hösten; en morgon vaknar man bara och så är den här. Utan att jag egentligen lagt märke till det har löven gått från knallgröna till diverse orange nyanser, den svängiga popen på min spotify har bytts ut mot alla akustiska versioner av alla låtar någonsin och på stan syns återigen hipstermössorna med tillhörande doc. Martens. Fint på något sätt. Tjatar varenda jäkla år om hur mycket jag älskar att återgå till vardagen efter sommaren, köpa ny kalender och ta spårvagnen halv åtta på morgonen, men det är på allvar något otroligt tryggt och säkert med det. Att få styrsel och ordning på livet (eh, en kan i alla fall låtsas), att liksom befinna sig i ett sammnhang. Gött är det.

 

Läste min gamla blogg för en stund sen och insåg hur mycket roligare jag var förr. Mer snärtig och käck när jag skrev. Den här stackars bloggen har ju bara blivit ett stort svart hål av ångest de senaste åren. Fy fan, har ni på allvar orkat läsa? Tänker att det inte riktigt på sanning speglar min average sinnesstämning - det är snarare rätt missvisande. Kan vara så att det är därför jag knappt skrivit mer än ett inlägg i månaden. Bara tanken på att skriva blev ångestladdad och då blev det väl bara inlägg när livet var piss. Vilket det är ibland. Oftast är det dock rätt snärtigt och käckt.