sagor & fabler

Försöker förbereda en materiell utrensning av livet. ("Du har så sjukt mycket saker!") Det gör mig både rädd och skamsen på samma gång, att ha samlat så mycket fysiska ting under så kort tid bara för att fylla en mental förkastelse. Bara för att det är lättare att behålla en materiell ägodel än att låta någon komma nära och stanna kvar. Eller att ta tag i sig själv.

Kanske har det också varit ett sätt att slippa befinna sig i nuet. Som en snabb utväg från att vara närvarande och istället kunna vältra i det förgågna och drömma om det som inte ännu har hänt. Det är enklare så - och jag vill att det ska vara enkelt. Jag vill vara enkel. Det blir så lätt att ta till genvägar då, när det som händer just nu oftast är det som är svårt och främmande. Det som har hänt är välkänt och i mitt huvud är det föreliggande i högsta grad något tryggt och bekant. Det är alltid där och det förändras hela tiden, men det är mitt eget. Som en film jag kan regissera om och om igen, utan att den tar slut. Det är också den som gör att avgrunden till nuet blir så bottenlös; filmen är bara en film och verkligheten är så verklig, att den emellanåt blir svår att hantera.

Har pratat med kloka människor om comfort zone och hur det är att röra vid utsidan av den. Jag tänker att nuet är så långt utanför min comfort zone, som jag möjligen kan komma och att det är just därför jag måste rycka tag i allt som ligger precis utanför min ring of safety för att komma dit. Som att göra mig av med saker. Gå på möten. Sakta dra i dem för att komma längre ut, närmare det som egentligen är det enda som räknas. Det som kommer vara det enda jag minns när allt annat är borta.