sagor & fabler

 

Istället för att prata om hem, borde vi prata om familj. Ordet familj betyder olika saker beroende på vem du frågar och vem som har tolkningsföreträde. Enligt sociologen är familj de som lever i ett och samma hushåll och samtidigt är ärftligt besläktade. Atropologen, i sin tur, menar att det inte går att sätta likhetstecken mellan familj och blodsband - det är inte så enkelt. Någon annan menar att familj inte finns, att det är något vi inbillar oss. För någon är familj något förenat med förtryck, skam och våld, och för någon är ordet familj enbart förenligt med kärlek.

Jag har många familjer. Stora, små, långt borta och nära. Familjer jag fötts in i och familjer som har öppnat sina armar under tiden jag växt upp. Några som jag fortfarande ser som familj, andra som har bytt skepnad. Mina familjer är flytande; de förändras, löser upp sig och återuppstår. Några få är permanenta, så pass att de finns skrivna med bläck på min hud. Vissa saknar jag.

Familj är mer än mina biologiska föräldrar och mina biologiska bröder. Det finns en Dillefamilj, extrakusiner och mina vänners familjer, som jag bitvis varit en del av. Till exempel har jag två systrar, som jag har haft på varsin sida om mig själv hela livet. De har stått kvar när jag har sprungit, och tvärtom. Vi delar inga blodsband, inget släktskap och vi har inte bott under samma tak mer än några dagar i taget. Ändå är de bland mina närmsta familjemedlemmar, som aldrig har slutat visa mig kärlek. Inte när vi bråkade. Inte när vi var så långt ifrån varandra, mentalt, som någon någonsin kan bli. Inte när jag var trasig och att vara en del av mitt liv var både obehagligt och svårt. Aldrig har de slutat krama om mig. Aldrig har de kallat mig mycket annat än syster.

Vi har växt ihop och växt ifrån. Och sen växt ihop igen. Utan att vi har märkt av det och utan att det har spelat någon roll. Nu, när vi är mer ihopväxta än på länge, är vi som oftast på fysiskt helt olika platser. Vi upplever olika saker, möter olika människor. Vi kommer inte se varandra på månader och vi kommer kanske inte hinna återberätta allt vi varit med om när vi väl er varandra igen, men det gör ingenting. Vi vet det vi behöver veta och vi delar det vi behöver dela. Och, för mig, är det att vara familj: Att låta någon annan förvärva bitar av dig som, oberoende av tid och rum, är där för alltid.