en utomjordings kärlekstörst, en undran vem som svek vem först
du skapar hål i mina murar, mina barriärer
och din hud har gjort för djupa avtryck i min
för att jag ska kunna förstå
när jag inte längre vet om det här är på riktigt
eller något påhittat, overkligt
du säger saker utan att tänka på hur du låter
men det har alltid varit din charm
sen nuddar du vid fel plats
fel bit av mitt liv och fel ord når min trumhinna
när jag inte är tillräckligt hel
jag vill inte släppa in dig för när du väl nått in
har jag inte kraft och ork att ta dig därifrån
som om du var betong
något obeskrivligt stort och vackert, brusande
men som jag inte orkar bära
och jag längtar, längtar, längtar efter lugnet
det som kommer efter en storm, en orkan
då ska jag sluta se på dig
då ska du inte vara något som bitit dig fast i mig
och som jag omöjligt får bort
kanske fanns det en mening med allt det här
att jag skulle förstå att allt jag intalat mig själv
alla mantran jag skrikit
att hur mycket jag än tittar, kommer någon alltid blunda
de har varit sanna, de har varit rätt
