sagor & fabler

Så står man där en dag, upp och nervänd, urvriden och undrar varför det blev så himla fel alltihop. Och då, men bara då, måste man börja kontrollera och styra och ställa och fixa och städa och dona och plocka och sortera. För är det kaos innanför pannbenet måste allt som är utanför ligga i raka rader och poleras några gånger i minuten. Då måste man säga till sig själv att "helvete vad ful du är", bara för att inte få för sig något annat och bara därför måste man ramla ihop som en liten trasa på ett trägolv och låta karusellen i huvudet snurra klart. Och aldrig blir man klar. Aldrig färdig och aldrig har tillräckligt många sidor hunnits med, fast vänta nu lite det var väl nu det skulle vara bra, allting? När solen strilar genom persienner och någon kysser ens nacke under ett körsbärsträd? När himlen är blå och gräset grönt? Nej, vet ni, då misslyckas man och klarar inte av banala ting, måste gömma sig och vågar aldrig ringa tillbaka. Ibland önskar jag att det fanns större plats mellan ängslan och mod, för då hade kanske allting kunnat lösa sig. Istället diskar jag disken fyra gånger och köper högre sängben, bara för att få plats där inunder när det till slut gör för ont för att synas.