jag väntar där en mardrömsnatt
Folks snubblande, ranglande, vikande. Strumpbyxor och böjda fransar. Som en lek, fast det är så verkligt. Jag sitter mellan ögon som klär av mig med blicken och det mest sorgsna jag någonsin sett. Röker och andas ut i ögonen. Inget konstigt då, att man gråter.
Det kryper spindlar på min kropp, biter mina ben, armar, mitt skinn. Kan inte ta i handtag, kan inte se någon i ögonen (fast du sa alltid åt mig att fortsätta när jag tittade bort). I mitt huvud ser jag allt så självklart, men det finns inte rum att förstå. Inte när det är mitt fel.
Somnar mot en nacke och får vara där, bara där, utan några krav. Vaggas till söms av andetag från riddare i pyjamasrustningar och vill inte ramla igen, inte nu. Inte när allt borde vara så enkelt.
Oavsett riktning kan jag aldrig förstå var jag vill hamna. Efteråt är allting felvänt, fastän jag var så noga. Så försiktigt och så rädd, så rädd att jag delade hallgolvet med en halvsovande katt när inga mediciner tycktes ha någon effekt. Så rädd. Och när jag vaknar igen förstår jag varför jag hållit mig borta så länge.
Folk snubblar, ranglar, viker sig. Jag stirrar genom fönster och hoppas att ingen ser mina händer skaka. Att strumpbyxorna går obemärkt förbi och att mannen med blicken går av vid nästa stopp. Att det här bara är något som måste få vara.
Det kryper spindlar på min kropp, biter mina ben, armar, mitt skinn. Kan inte ta i handtag, kan inte se någon i ögonen (fast du sa alltid åt mig att fortsätta när jag tittade bort). I mitt huvud ser jag allt så självklart, men det finns inte rum att förstå. Inte när det är mitt fel.
Somnar mot en nacke och får vara där, bara där, utan några krav. Vaggas till söms av andetag från riddare i pyjamasrustningar och vill inte ramla igen, inte nu. Inte när allt borde vara så enkelt.
Oavsett riktning kan jag aldrig förstå var jag vill hamna. Efteråt är allting felvänt, fastän jag var så noga. Så försiktigt och så rädd, så rädd att jag delade hallgolvet med en halvsovande katt när inga mediciner tycktes ha någon effekt. Så rädd. Och när jag vaknar igen förstår jag varför jag hållit mig borta så länge.
Folk snubblar, ranglar, viker sig. Jag stirrar genom fönster och hoppas att ingen ser mina händer skaka. Att strumpbyxorna går obemärkt förbi och att mannen med blicken går av vid nästa stopp. Att det här bara är något som måste få vara.
Kommentarer
Trackback
