sagor & fabler

Vägrar ramla, håller i så hårt och knogarna blöder. Det ska inte hända. Vrirar en filt kring benen och lyssnar på koltrastar i skymningslandet. Håller i så hårt. Vill fungera. Vill känna luft under mina vingar och slippa hänga i för tunna trådar. Ändå finns det trådar som snart måste klippas av, snart måste förintas och ta slut. Längtar bort mot andra sängar, annan hud och andras ögon. Min egen räcker inte till. Vill ha alla så nära men räds det som kommer fram, det som grävs upp och det jag inte kan skydda mina hjärtan ifrån. Ändå krävs det så lite, så små ord och så minimala gester, rörelser, för att ställa mig upp igen. Kanske är allt inte förgängligt. Kanske finns det något kvar.