inget ljus utan mörker, jag står i mitten nu
Jobbar, sover, jobbar. Sover. Går upp med solen och kommer hem till dammråttor och odiskad disk. Alldeles snart är det slut och något annat börjar, igen. Känns halvbra eftersom jag trivs så fantastiskt på detta jobb. Kanske får jag komma tillbaka, kanske.
Har varit i Enviken hos bästa, bästa. Tagit sovmorgon och varit på kalas. Pratat, väldigt mycket om väldigt stora saker. Något gnaver i huvudet, bokstavligt talat. Vill helst glömma bort det, för jag vågar inte tänka på vad som skulle kunna komma fram. Ett typiskt konstruktivt sätt att hantera saker. Typiskt mig själv. Försöker carpa diemet lite extra tills jag vet. Försöker säga hur mycket jag älskar dem jag älskar. Försöker reda ut vad jag vill göra av alla stora beslut som måste tas någon dag. Att vara vuxen.
Är glad för att jag fått krama om människor jag saknat, de jag vill ha närmre. Som om jag håller dem extra nära när vi väl ses; jag måste vara odräglig när jag vill sitta nära, kramas och hålla om. Men jag kompenserar bara för alla de dagar vi är långt ifrån. Och vem vet när vi ses igen. Vem vet något alls.
