alltid med en orkan i hälarna, aldrig kunnat stanna någonstans
När jag rökte för en stund sen kom jag att tänka på hur livet skulle te sig som hemmamänniska. Ni vet, sådär som Underbaraclara? Gå runt i hemsydda klänningar med en trollunge på på höften, med vitmålade trägolv, vintageleksaker och en hund som ligger tyst och snäll på den ärvda köksoffan. Precis så. N kommer hem från jobbet, jag har gjort storkok på linssoppa och allt till ljudet av en gammal LP som knastrar hemtrevligt. I ett hus i en skog vid en sjö. Jag kunde pula runt med allt möjligt, sy, baka, knyppla och självklart ha massvis med tid för min änglalika unge (som är alldeles tyst och snäll). Sen bjuder vi alla på parmiddagar, med sjömansbiff och äppelkaka. Och dagen därpå går N till jobbet igen, medan jag stannar kvar.
EH. Förstår ni hur rastlös och understimulerad jag skulle bli? Skulle väl börja tugga på ungen efter ett tag, MEN DET FÅR EN VÄL INTE SÄGA HÄR. Nä, hemmavarandet tillägnar jag de som ids.
Sen är det synd att människor som valt att vara hemma inte kan låta oss andra trivas med att inte vara det. Den här umeåfeminismen, vilken skändar de kvinnor som väljer att anpassa sig efter storstadskulturen genom att bo i stan, arbeta och kränga på sig för trånga jeans, är inte särskilt konstruktiv. Jag är väl medveten om vilka ideal och krav det finns kring mig som kvinna, men att ta på mig jeans ser jag som ett personligt och högst bekvämlighetsmässigt val - är inte det vad feminism ska eftersträva? Att vi alla, oavsett kön får avgöra vad och vad vi inte ska trycka ner benen i?
