for the colour red
Hur hamnade jag här?
Det kom önskemål och renodlade krav på någon form av återupplivning av den här bloggen. Någon vill väl hålla koll på vad som sker, utan att för den delen behöva prata med mig direkt och ja, jag är ju inte den som är den. Därför satt jag häromdagen och virkade ihop denna snåriga förklaring om de senaste månadernas vara och icke vara. Lite som en sen julklapp till er stackars satar, som fortfarande hänger på låset och suktar efter mer.
Det var såhär va, att jag träffade en brud. Eller nej, en tjej. Flicksnärta. I alla fall, hon sprang in i mig och fastnade där. Hon höll mig i handen när allting stormade utanför och nu kommer vi liksom inte ifrån varandra. Ni vet. Sen slutade jag skolan. Sen började jag skolan igen.
Det är fult att inte vara kapabel. När kemiska substanser blir viktigare än att gå till skolan, äta mat, träffa de en älskar - då är en inte kapabel. Inte kapabel till något annat än att hamna på sjukhus, igen. Det är skamligt och äckligt att behöva erkänna för sig själv. Det är ännu äckligare att behöva förklara för de läkare en träffar att nej, ni får inte skriva ut mer, för jag kan inte hantera det. Äckligast av allt är när läkare struntar högartat i det som sägs och skriver ut ändå.
Skolan tog slut där. Mycket tog slut där. En väldigt massa annat tog fart.
Jag har lärt mig vad familj betyder och jag har har blivit triangelmärkt. Vi vänder sakta blad och människor omkring mig talar om förändring inför nya siffror i kalendern. Jag vill bara att det som är ska bestå, precis såhär. För om sex dagar byter jag kust, blir sambo. Tar ett asläskigt, skitstort kliv in i fortsättningen på den här berättelsen och dinglar med fötter vid en ny sängkant. Håller henne i handen medan vi promenerar vidare.
Det kom önskemål och renodlade krav på någon form av återupplivning av den här bloggen. Någon vill väl hålla koll på vad som sker, utan att för den delen behöva prata med mig direkt och ja, jag är ju inte den som är den. Därför satt jag häromdagen och virkade ihop denna snåriga förklaring om de senaste månadernas vara och icke vara. Lite som en sen julklapp till er stackars satar, som fortfarande hänger på låset och suktar efter mer.
Det var såhär va, att jag träffade en brud. Eller nej, en tjej. Flicksnärta. I alla fall, hon sprang in i mig och fastnade där. Hon höll mig i handen när allting stormade utanför och nu kommer vi liksom inte ifrån varandra. Ni vet. Sen slutade jag skolan. Sen började jag skolan igen.
Det är fult att inte vara kapabel. När kemiska substanser blir viktigare än att gå till skolan, äta mat, träffa de en älskar - då är en inte kapabel. Inte kapabel till något annat än att hamna på sjukhus, igen. Det är skamligt och äckligt att behöva erkänna för sig själv. Det är ännu äckligare att behöva förklara för de läkare en träffar att nej, ni får inte skriva ut mer, för jag kan inte hantera det. Äckligast av allt är när läkare struntar högartat i det som sägs och skriver ut ändå.
Skolan tog slut där. Mycket tog slut där. En väldigt massa annat tog fart.
Jag har lärt mig vad familj betyder och jag har har blivit triangelmärkt. Vi vänder sakta blad och människor omkring mig talar om förändring inför nya siffror i kalendern. Jag vill bara att det som är ska bestå, precis såhär. För om sex dagar byter jag kust, blir sambo. Tar ett asläskigt, skitstort kliv in i fortsättningen på den här berättelsen och dinglar med fötter vid en ny sängkant. Håller henne i handen medan vi promenerar vidare.
Kommentarer
Postat av: Emma
Förlåt för att jag är världens sämsta på att höra av mig. Världens sämsta verkligen!
Men, om det är någon tröst, när allt redan är försent, så hoppas jag att du vet att jag alltid finns här. Alltid alltid alltid.
Ibland kommer det perioder i livet då ens vägar inte krockar längre, och så plötsligt säger det pang igen. För någonstans så vet jag att vi aldrig kommer tappa bort varandra i vimlet. Jag vet det.
jag älskar dig Cajsa.
Förlåt för att jag är världens sämsta Emma! <3
Trackback
