watch your step along the arch of glass
Sjukvården är fin sak. En dyr, fin sak. Åtminstone är de som arbetar inom sjukvården tydligen väldigt dyra (om de är fina får någon annan svara på). Jag for till en läkare idag för att få någon form av hjälp med min sömns ickevarande, med förhoppningen att åtminstone få komma tillbaka och prata en gång till. För prata trodde jag man gjorde med en läkare inom psykiatrin. I alla fall var det så under åren på bup, men det var tydligen större skillnad mellan barnpsyk och vuxenpsyk än jag trodde. Väl där fick jag 1. berätta kort om varför jag var där, 2. göra ett två test, 3. se resultaten på en datorskärm och därefter blev jag ordinerad tre mediciner. Läkaren var tyst en stund innan hon vände sig om och frågade om jag kanske behövde en fjärde medicin också, mot akut ångest. Nä, sa jag. Det räcker nog med de andra.
Lite sådär är det och det måste vara väldigt ekonomiskt för dem. Skriva ut medicin, slippa de hålla samtalskontakt med oss mellanmjölkspatienter och spara in en hel massa pengar, som annars skulle bekostat fler arbetande psykologer och kuratorer. Väldigt smart. Dessutom hjälper medicinerna flera stycken. Eller i alla fall en del. Några, åtminstone. Sen att det finns biverkningar, som illamående, huvudvärk, skitont i magen, mer ångest, total oförmåga till all form av sexuell njutning (ingen överdrift, lovar), viktuppgång/-nedgång, uppgivenhet m.m., är liksom sådant man får leva med som mentalt instabil. För billigt ska det vara. Sjukvårdens Eldorado. Och då menar jag inte utopin, utan lågprismärket.
Dock att läkaren var en snäll och bra läkare. Bättre än flickor-som-skär-sig-i-armarna-hataren med Opethskärpet. Och mycket, mycket bättre än minitanten med nervösa blicken. Nu, mina barn, vill jag påpeka att jag är fullt medveten om att man inte ska klaga på människor. De gör säkert sitt bästa och jag har självfallet ingen aning om hur deras liv har sett ut och blablabla. Respekt och tolerans, jag vet. Men jävlar vad liten man blir ibland, när man måste be om hjälp. Krypa på sina knän och erkänna att man inte är okej. Dålig, känner man sig. Rädd för att säga fel. Och då är det mycket lättare att i efterhand beklaga sig över bristerna, än att vara sådär tolerant, som man vanligtvis är.
Kommentarer
Trackback
