sagor & fabler

Blir alltid lika arg när jag vaknar efter ångestnätter. Alltid lika besviken, skamfull och förvirrad. För hur många lakan jag än vrider mig i, hur många varv jag än går i lägenheten och hur mycket jag än kippar efter den där jävla luften, så kan jag likväl vakna morgonen därpå och inte känna något alls. Som om kallsvetten och rivsåren var ren fiktion. Jag kan ta på mig mjukisbyxor och gå ut i köket, koka te och läsa tidningen som om ingenting hade hänt. Finns det inte gränser för hur labil man kan vara? Visst är det finnemang att vakna upp och inte känna några efterdyningar ö.h.t., men hur mänsklig känner man sig då? Hur verkligt är det om det kan vända åt ett helt annat håll på några timmar? Man slutar som tro på sig själv efter ett tag. Så farligt kan det väl inte ha varit, va? Jag måste ha överdrivit. Och när det ringer från hjärnskrynklaravdelningen och frågan om hur illa det är kommer upp, vet jag inte ens vad jag ska svara. Inte så farligt, va?