i det tomrum som blev över
Och alltid ska det uns av lugn vi lyckas frambringa rivas upp av värdelösa minnesbilder, folks arrogans och det egna huvudet. Det går runt, runt av möjliga och omöjliga scenarion med misslyckande, alla inlindade varsamt i ensamhet, uppgivenhet och det onda mörka. Inte vill vi dit igen, inte kan vi kasta oss ut och riskera allt det där igen. Inte kan vi. Och hela tiden skriker en röst långt inuti att snart går alla glasbubblor sönder och vad har du då att skydda dig med? Vad ska du gömma dig bakom när ingenting finns kvar? Håll avståndet, du drömmer igen.
Kommentarer
Trackback
